Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nitrifikation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nitrifikation -
kraftig N. äger rum även i utpräglat sur jord, liksom
även att kalkning av sur jord icke märkbart befordrat
N. av gödselkväve. Denna fråga om salpeterbildningens
förhållande till jordens reaktion sammanhänger med
jordens fysikalisk-kemiska beskaffenhet.
Emedan salpeter ej kan bindas i jorden (se
Absorption), är vad därav ej snart upptages av växtrötterna
utsatt för att gå förlorat genom uttvättning.
Salpeter-haltfen i jorden är därför alltid obetydlig i trakter med
mycket riklig nederbörd. För skördarnas normala
utveckling synes en mängd av salpeterkväve av 2
miljondelar av jordens vikt behövas, men en lägre
halt är ej ovanlig under växttiden liksom ock vid
vinterns slut, då salpeterbildningen varit avbruten av
den låga värmegraden samt det på hösten förefintliga
förrådet uttvättats av nederbördsvattnet. På våren
ökas åter N. och salpeterhalten, och under trädningen,
då N. gynnas av jordens bearbetning men ingen gröda
borttager salpetern, kan halten av dennas kväve stiga
till 20—30 miljondelar.
I kreatursgödseln äger N. ej alis eller i blott mycket
ringa grad rum, och sönderdelningen av de
kvävehaltiga organiska ämnena stannar vid ammoniak. N.
hindras där av den höga halten av lösliga organiska
ämnen och av ammoniak samt än mer av bristen på
luftsyre. Om gödseln utsättes för luften, kan dock N.
inträda i gödseln, men den bildade salpetern är då
utsatt för att, sedan den sjunkit ned i djupare
syre-fattigare lager, förstöras av denitrifikation. Det är
därför ej skäl att genom ökat lufttillträde söka
befordra N. i kreatursgödseln. (Se Naturlig gödsel.) Då
gödseln utspritts och myllats i jorden, inträder
däremot en livlig N. i första hand av gödselns
ammoniak-kväve, och lufttillträdet i matjorden är så öppet,
att någon fara för denitrifikation icke synes förefinnas.
Granskad G. Bj.
Nitriter, salpetersyrliga salter, äro i markens
kvävehushållning viktiga mellanprodukter vid
kväveföreningars mikrobiologiska oxidation till nitrat. De äro med
undantag av silversaltet lättlösliga i vatten; den fria
syran är mycket obeständig. Natriumsaltet har teknisk
användning vid framställning av färgämnen; det
framställes genom upphettning av natriumnitrat, som då
sönderfaller i natriumnitrit och syrgas. H. E-r.
Xitroplioska, se Blandgödselmedel.
Nivellering, geometrisk höjdmätning och
ytavväg-ning för tekniska och ekonomiska ändamål, t. ex.
för dikningsarbeten, väganläggningar, planering å
byggnadstomter, idrottsfält, flygplatser etc. Se även
Avvägning. Em. E.
Nivåbeslämning, se Avvägning.
Nivåkarta, se Avvägning.
Nivåkurva, se Avvägning.
Njure, se Urinorgan.
- Njursjukdomar
Njurinflammation, se Njursjukdomar.
Njursjukdomar. Njurarnas funktion är att från blodet
avlägsna avfallsprodukter, vatten och salter, så att
blodets sammansättning hålles konstant. N. beror först
och främst på giftiga ämnen, som från blodet utskiljas
genom njurarna. Det kan gälla gifter, som resorberats
från digestionsapparaten, giftiga
ämnesomsättningsprodukter eller bakteriegifter från infektionsämnen,
som slagit sig ned på ett eller annat ställe i organismen.
Även bakterierna själva kunna slå sig ned i njurarna
och framkalla inflammatoriska processer. De viktigaste
symtomen, som man träffar vid N. äro förändringar i
urinen. I vissa fall avsättas allt för små mängder urin,
i andra fall allt för stora mängder. Den kan vara allt
för koncentrerad, ha hög specifik vikt och vara grumlig
eller i andra fall synnerligen utspädd och abnormt
klar. Vanliga symtom vid N. är äggvita i urinen,
slöhet, trötthet, bristande foderlust och hos hunden
kräkning. I vissa fall kan urinförgiftning inträda med
kramp och medvetslöshet.
Njurinflammationer uppträda som akuta eller
kroniska N. — De orsakas oftast av bakterier eller
bakteriegifter i samband med infektionssjukdomar. I vissa fall
förlöpa de så lindrigt, att de icke giva mera påtagliga
symtom; i andra fall uppträda de som mycket allvarliga
lidanden, som t. o. m. kunna föra till döden. Kronisk
njurinflammation kan antingen utvecklas direkt ur
en akut inflammation eller också komma mera
smygande. Förekommer vanligast hos hund, men också
hos nöt, häst och svin. Njurvävnaden kan under vissa
omständigheter undergå skrumpning. Djuren magra
av och bli lätt trötta, dricka mycket vatten och
utskilja stora mängder urin. Lidandet för ofta till döden.
Behandlingen bör gå ut på att ge djuret så mycket vila
som möjligt. Sådana fodermedel, som kunna verka
retande på njurarna, undvikas.
Vargörande njurbäcken- och njurinflammation. Hos
nöt uppträder en kronisk vargörande, härdformig
inflammation i njure, njurbäcken och urinledare, som
orsakas av en specifik bakterie, bac. bovis renalis.
Smittämnet når njurarna antingen med blodbanorna eller
kommer via urinvägarna från sjukliga processer i
könsorganen. Den angripna njuren blir betydligt förstorad, i
njurbäckenet och i njurpapillerna påträffas sjukliga
förändringar, och urinledaren blir avsevärt förtjockad.
Lidandet är av utpräglat kronisk natur. Trots en god
foderlust inträder så småningom avmagring. Urinen
avsättes oftare än normalt och är vanligen blodfärgad.
Då och då brukar en akutisering inträda. Kon slutar
då helt att äta, får hög feber, visar ofta låggradiga
koliksymtom. Urinen blir samtidigt starkt blodfärgad
och håller fibrin, slem och blodkoagler. Lidandet är
obotligt, och djuret bör slaktas, så snart diagnosen
är säkrad.
694
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
