Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Näringsbehov ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Näringsbehov -
följd av den fysiska värmeregleringen. Detta behov är
därför i vårt land i allmänhet lägst under våren och
hösten.
Även djurens rörelse påverkar underhållsfodrets
storlek. I praktiken är därför behovet av
underhållsfoder större än vid respirationsförsök med vilande djur.
För svinen utgör ökningen omkring 20 % och för
hönsen omkring 50 %. Som djurens livlighet avtar
med åldern, är behovet av underhållsfoder lägst för
äldre djur.
I praktiken stå djuren sällan på enbart
underhållsfoder, i det produktion av ett eller annat slag lämnas,
varför även produktionsfoder behöves. Såväl N. för
underhåll som för produktion kan uppdelas i allmänt
N. (behov av energi) och speciellt N. (behov av vissa
substanser). Det allmänna N. angives i foderenheter,
medan det speciella N. angives som viss mängd av
varje särskilt ämne. Hit räknas främst proteinbehovet
(behovet av aminosyror), vid vars angivande hänsyn
till proteinets biologiska värde måste tagas. Detta
värde, som bestämmes i omsättningsförsök med
vederbörande djurslag vid underhåll eller produktion, beror
helt på antalet ingående indispensabla (livsviktiga)
aminosyror och deras mängdförhållande. Hit höra
främst tryptofan, cystin, asparagin, leusin och lysin
saint tyrosin eller fenylalanin och arginin eller histidin.
Såväl för underhåll som för tillväxt och
mjölkproduktion utgör lysinhalten den viktigaste indikatorn på
proteinets biologiska värde. Vanligen äger animaliskt
protein högre biologiskt värde än vegetabiliskt. Dock
förhålla sig de skilda djurslagen i detta avseende
olika, i det växtätarna kunna utnyttja vegetabiliskt
protein nära nog lika fullständigt som animaliskt.
Proteinet i sädeskärnan synes äga lägre värde än i
grönfoder och hö. Det biologiska värdet
sammanhänger dessutom med utfodringens intensitet, i det
proteinet utnyttjas allt sämre, då mängden relativt sett
ökar.
Proteinbehovet Jör kroppens underhåll växlar
samtidigt med det allmänna näringsbehovet, varför det
för varje särskilt djurslag kan angivas som g
smält-bart protein pr foderenhet. Tidigare angavs behovet
i och med äggviteförhållandet, vid vars beräkning
smältbart protein sattes i motsättning till smältbar
annan näring, varvid fettet vanligen multiplicerades
med faktorn 2,2. Namnet ändrades av Kellner till
näringsämnesförhållande, medan äggviteförhållandet fick
beteckna förhållandet mellan smältbar äggvita och
annan näring. Senare har Mollgaard infört begreppet
produktionskvot (k), som angiver förhållandet mellan
proteinets och fodrets nettoenergi
nettokal. i smältbar äggvita
(k =–-). Härvid räknas
nettokal. i fodret
- Näringsupptagning
med 2 223 nettokalorier pr kg smältbar äggvita. Denna
kvot bör hellre benämnas äggvitekvot eller energikvot.
Djurens behov av protein i fodret har under senare
årtionden vanligen angivits i form av smältbar äggvita.
Dock äger fodrets amidhalt även betydelse för djurens
proteinomsättning, varför numera en tendens att
uttrycka behovet i smältbart råprotein framträder.
Denna metod har i detta arbete följts vid behandlingen
av svinens och hönsens behov. För de större
husdjuren, vars allmänna näringsbehov uttryckts i
foderenhet för gödning, angives däremot här proteinbehovet
i smältbar äggvita.
Proteinhalten i underhållsfodret påverkar starkt
djurens kondition och hälsotillstånd. Vid ringa
proteintillförsel försämras djurens kondition, varvid
motståndskraften mot sjukdomar avtager. Alltför stor
proteintilJförsel inverkar dock ävenledes ogynnsamt,
varför optimal proteinhalt måste eftersträvas.
Produktionsfodrets proteinhalt påverkar i betydande grad
produktionsresultatet. Vid ökad proteintillförsel stiger
sålunda produktionen, samtidigt med att näringens
energihalt allt bättre utnyttjas, tills maximal effekt
uppnåtts. Vid ytterligare ökning av proteintillförseln
nedgår produktionen efter hand, varvid energiens
utnyttjande samtidigt försämras. Även i
produktionsfodret förefinnes sålunda ett optimum för
proteinhalten.
Vid behandlingen av husdjurens behov av speciella
näringsämnen måste även halten av vitaminer och
mineralämnen beaktas. Bland mineralämnena intaga
kalcium och fosfor en dominerande roll. Vid angivandet
av behovet måste även förhållandet mellan dessa
båda ämnen, den s. k. kalcium-fosforkvoten, beaktas,
enär denna äger betydelse för omsättningen. Vidare
får behovet av koksalt ej förbises. Stundom kan även
behovet av jod, järn och vissa andra beståndsdelar
förtjäna beaktande. Rörande vitaminbehovet, se
Vitaminer.
Vid angivande av N. uppställas vanligen normer
(fodernormer, fodringsnormer), vilka tagas som
utgångspunkt vid utfodringens praktiska ordnande.
Förhållandena växla dock starkt, varför avvikelser från
normerna ofta erfordras, då foderlistorna uppgöras.
Se vidare artiklar om resp. djurslags utfodring. J. Ax.
Näringsenhet, se Näringsvärde.
Närings jämvikt, se Näringsämne.
Näringslära innefattar redogörelse för näringsämnena
i fodret samt dessas smältbarhet och omsättning i
djurkroppen. J. Ax.
Näringsupptagning hos växterna. Växterna hämta sin
näring dels ur luften (kolsyra) dels ur marken (vatten
och oorganiska salter). Upptagningen av kolsyra sker
genom klyvöppningarna i växtens gröna, assimilerande
delar och är en diffusion, framkallad av den högre
700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
