Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nässla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nässla
Nötkreaturens utfodring
kreaturen, så ätes den dock gärna hackad och blandad
med gröpe eller köksavfall av svin och i torkat
tillstånd även av andra husdjur, icke minst höns, för
vilka fröet (nötterna) utgör ett värdefullt foder. Vidare
lämna stjälkarna sega och hållbara tågor, visserligen
i rätt ringa mängd, men dock så pass mycket att man
i Tyskland under världskriget ansåg lönande att
upptaga användning av detta, för övrigt mycket gamla
spånadsämne som ersättning för den felande bomullen.
Behandlingen anslöt sig närmast till den för linet
brukliga. En ännu bättre spånadsväxt anses dock den
sibiriska hampnässlan (U. cannabina) vara, och denna
torde nog fortfarande odlas, ehuru det som går under
namn av »nättelduk» numera ej har med N. att göra,
utan är beteckning på en viss vävnadstyp. Vår andra
art, etternässlan (17. urens), är uteslutande ett
otrevligt ogräs i trädgårdsland oeh drivbänkar.
II. G. S.
Nätmage, se Fodersmältningsorgan.
Nätvide, se Pil.
Näva (Geranium) är ett ganska artrikt släkte inom den
efter densamma uppkallade familjen; genomgående
örter med handnerviga, oftast djupt flikade blad och
merendels ganska stora röda, blåvioletta eller vita
blommor. Vanligast hos oss är skogsnävan eller
midsommarblomstret (G. silvaticum), som
förekommer i skog från Skåne ända upp i björkregionen,
mångenstädes massvis. Ett par små arter spela en
viss roll som ogräs, särskilt fliknäva (G. dissectum) i
klövervall, och åtskilliga odlas för de vackra
blommornas skull, såsom rosennäva (G. macrorrhizum),
G. Endressii, den numera mångenstädes förvildade
ängsnäva (G. pratense) m. fi. H. G. S.
Näver användes förr i stor utsträckning till
taktäckning, åtminstone i landets mellersta och norra delar.
På grund av att lämpligt material numera är
svåråtkomligt, utföras nävertak sällan. Då N. användes
för taktäckning, vilket ibland sker som underlag för
torvtak, lägges N. på brädpanel. G. B—r.
Nödfoder, se Hjälp- och nödfodermedel.
Nöt, se Frukt.
Nötbroms, se Bromslarvsjuka och Styng.
Nötdynt. I människans tarmkanal kan förekomma en
bandmask eller binnikemask (Taenia saginata). Om
nötkreaturens foder eller vatten förorenas med ägg
från denna bandmask, utvecklas äggen i nötkreaturens
muskulatur till dynt eller blåsmaskar (Cysticercus
bovis eller inermis). I vanliga fall medföra ej dynten
påvisbara sjukdomssymtom hos de angripna korna.
Om människa äter rått kött från sådana kor, får hon
bandmask. Vid köttbesiktning av nöt med dynt
anträffas framförallt i hjärtat och käkmuskulaturen
små, för blotta ögat synliga blåsor. Påträffas N. i
stort antal, skall köttet kasseras. Om endast ett ringa
antal förekomma, skall köttet efter särskild behandling
— såsom kylning, frysning eller saltning under 3 veckor
— godkännas. N. L.
Nötkreaturens exteriör, se Exteriörbedömning.
Nötkreaturens utfodring. Den svenska
nötkreatursskötseln avser främst att förädla det vid jordbruket
framställda fodret och omvandla detta i säljbara
produkter, avsedda i första hand för det svenska
folkhushållet. Dock användes något utländskt
kraftfoder, främst oljekakor, som komplement till det
hemproducerade fodret, enär detta äger allt för låg
koncentrationsgrad och proteinhalt, för att önskvärd
produktion skall erhållas. Till väsentlig del är
nötkreatursskötseln inriktad på mjölkproduktion.
Behovet av kött fylles huvudsakligen av sådana
utslagsdjur, vilka ej lämna tillfredsställande mjölkavkastning.
Endast kalvar och ett mindre antal ungdjur uppfödas
direkt för köttproduktion. — I följande framställning
angives nötkreaturens allmänna näringsbehov i
foderenhet för gödning, fe(g), samt proteinbehovet som g
smältbar äggvita.
Ungdjursuppfödningen avser främst mjölkkornas och
avelstjurarnas rekrytering. Härvid eftersträvas en
jämförelsevis snabb tillväxt, särskilt under första
levnadsåret. Som de naturliga tillväxtbetingelserna
växla med rasen, måste hänsyn till denna tagas vid
utfodringens ordnande. Den kulliga boskapens
tillväxt är sålunda omkring 20 % lägre och den
svartbrokiga låglandsrasens omkring 12 % högre än den hos
svensk röd och vit boskap förekommande.
Utfodringen inverkar dock starkt på tillväxten.
Vid svag uppfödning hämmas framför allt tillväxten
i djup och bredd starkt, varvid djuren även förete
ringa vikt. Vid kraftig uppfödning erhålles djupare,
bredare kropp i förening med högre levande vikt.
Som djur av denna typ eftersträvas, enär dessa bäst
utnyttja fodret, böra ungdjuren uppfödas jämförelsevis
kraftigt, särskilt under första levnadsåret. Där
betingelserna för nötboskapsskötseln äro mindre
gynnsamma, kan dock uppfödningen vara svagare.
Vid riklig tillgång på gott bete under sommaren kan
utfodringen under andra och tredje vintern vara
jämförelsevis svag. Den mindre tillväxten under vintern
tages då tämligen fullständigt igen följande sommar.
Härigenom kan uppfödningen något förbilligas.
Överdrifter böra dock undvikas, varför under vintern
tillväxten bör utgöra minst 10—20 kg pr djur, även om
under följande betesperiod förhållandena äro så
gynnsamma, att en tillväxt av 100—150 kg erhålles.
Hondjurens allmänna näringsbehov och proteinbehov
under uppväxten framgår av följande
sammanställning, i vilken behovet angivits för de tre rastyperna
dels vid jämn näringstillförsel året runt, dels vid svag
vinterutfodring. Av utrymmesskäl har behovet endast
705
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
