Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nötkreatursraser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nötkreatursraser
Nötkreatursraser
Den vanliga tamboskapens härstamning kan icke
anses fullständigt klarlagd. Sannolikt härstammar den
från två eller flera vilda stamformer, av vilka uroxen
(Bos premigenius) torde vara den viktigaste. Uroxen
har tidigare förekommit vild i norra och mellersta
Europa men dog ut i början av 1600-talet. Uroxen var
ett mycket stort djur med höga ben och långa horn.
Kroppsfärgen var mörkbrun, stötande i svart, med ljus
ål utefter ryggen och ljus mulring. Skallen var lång
med rak profillinje. Nötkreaturens domestication
antages först ha skett i Centralasien (Turkestan) omkring
8 000 år före vår tideräknings början.
N. indelas vanligen efter sina geografiska
utbredningsområden.
N. i Storbritannien och Irland.
I Storbritannien hållas flera framstående gödraser.
De viktigaste av dessa äro korthornsrasen (Beef
Shorthorn), hereford och aberdeen angus. Bland
gödraser av mindre betydelse må nämnas galloway och
skotska höglandsboskapen samt devonrasen (North
Devon) och sussex.
Korthornsrasen (the Shorthorn Breed) leder sitt
ursprung från grevskapen Durham och Yorkshire
utefter floden Tees. Rasens egentliga grundläggare äro
bröderna Charles och Robert Colling (1780—1820).
De inköpte de bästa avelsdjur, som funnos att
uppbringa, samt bedrevo med dessa en stark inavel och
ett noggrant urval för typens konsolidering. Numera
skiljer man mellan tre olika produktionstyper av
korthorn: köttkorthorn, kombinerad mjölk-gödtyp och
mjölkkorthorn. Levande vikten för fullvuxna
kort-hornskor är 600—700 kg. Mjölkkorthornet lämnar en
avkastning på 3 000—4 000 kg mjölk pr år med 3,5—4 %
fett. Flera olika färgtyper förekomma: helröd, helvit
och stickelhårig med mer eller mindre utpräglad
brokighet. Stambok har förts sedan 1822. Rasen har
spritts till nästan alla länder, där nötkreatursaveln
har någon större betydelse. Under 1800-talets mitt
importerades korthorn till Sverige och rasen förekom
ren här ända till sekelskiftet.
Herefoidrasen härstammar från grevskapet Hereford
i västra England. Den är en utpräglad gödras och
berömd för sin stora härdighet. Kornas medelvikt
är 550—600 kg. Hornen äro vaxgula och riktade utåt,
framåt och nedåt. Kroppens grundfärg är körsbärsröd,
huvudet är helvitt och den vita färgen sträcker sig
över halskammen till manken samt förekommer
dessutom utefter kroppens undre linje och på
extremiteterna.
Aberdeen angusrasen härstammar från nordöstra
Skottland, där den bildades vid början av 1800-talet.
Djuren äro helsvarta och kulliga med kraftigt utvecklad
pannknöl, välformat huvud och fin benstomme. Rasen
anses vara världens kvalitativt bästa gödras.
Fullvuxna kor väga 500—550 kg.
Gallowayrasen liknar Aberdeen angus beträffande den
svarta färgen och kulligheten, men djuren äro mindre
och mera robusta och ha betydligt kraftigare utvecklad
hårpäls. Gallo way djuren hållas i Skottlands magrare
jordbruksbygder; de anses vara mycket härdiga och
förnöjsamma.
Skotska höglandsboskapen (West Highland Cattle) har
sedan urminnes tider hållits i nordvästra Skottlands
bergstrakter samt på Hebriderna och Orkneyöarna.
Djuren äro småvuxna, 100—120 cm över manken, och
försedda med en lång kraftig hårpäls. Färgen är
vanligen gulbrun eller gulröd. Pannan är bred och hornen
mycket långa.
Raserna Devon och Sussex förekomma i södra
England. Båda äro röda till färgen och behornade.
Sussexdjuren äro mycket stora; fullvuxna kor uppnå
en medelvikt på 700—800 kg.
Till de kombinerade mjölk-gödtypernå höra en del
linjer av korthorn samt Linconshire röd korthorn, som
avspjälkats från korthornsrasen och har egen
stambok sedan 1895, samt röda kulliga rasen (Red Poll),.
som kanske är Englands exteriört mest tilltalande N.
Djuren ha en vacker djupröd färg och en mycket
tilltalande kroppsbyggnad. Mjölkavkastningen uppgives
till 3 000—3 500 kg pr år med en fetthalt på omkring:
3,6 %. Den waleska boskapen är härdig och förnöjsam.
Under namn av pembrokeboskap importerades ett
par besättningar walesk boskap till Sverige vid mitten
av 1800-talet. Långhornsrasen är den äldsta av
Englands nu existerande N. Den utformades för nära
200 år sedan av den berömde djurförädlaren
Robert Bakewell på Dishley i Leicestershire.
Dexter-rasen härstammar från sydvästra Irland och
förekommer även i England. Dexter är det brittiska örikets
minsta N.: en fullvuxen ko väger endast omkring 350
kg. Djuren äro lågbenta men kompakt byggda, färgen
är helsvart eller helröd. Dessutom förekommer på
några ställen i England den halvvilda, vita
parkboskapen, som till utseendet liknar svensk fjällras
men är större och i vissa fall behornad.
I egentliga England har icke uppdragits några
utpräglade mjölkraser, men skottarna ha bildat
ayrshire-och irländarna kerryrasen. Från Kanalöarna
härstamma de båda specialiserade mjölkraserna jersey
och guernsey.
Ayrshirerasen har sitt namn efter grevskapet Ayr i
sydvästra Skottland. Vid 1800-talets början var svart
färg förhärskande inom rasen, vid dess mitt röd eller
rödbrokig, men f. n. äro ayrshiredjuren övervägande
vita med röda tecken. Den skotska ayrshireboskapen
utmärkes av en sluten kroppsbyggnad samt en rak
och stark rygg. En avelsförening har funnits och
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
