- Project Runeberg -  Svenskt lantbrukslexikon /
730

(1941) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ogrässpridning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ogrässpridning

Ohyra

särskilt av vallfrö, är en väg. Med höstråg följer ofta
frön av blåklint och råglosta, med vallfrö prästkrage,
baldersbrå, sommargyllen m. fi. Utsäde av sädesslagen
är jämförelsevis lätt att rensa och frövallarna böra
handplockas. Ingen rensningsmaskin kan ersätta detta
arbete. Tages lång stubb vid skörden, så undvikas
lågvuxna ogräs, vilka kunna brännas med stubben.
Med avfall av olika slag sker stor O. Vid tröskningen
erhålles ogräsfrö* och slösäd* samt agnar. Även de
sistnämnda äro rika på ogräsfrön, ofta 50 000 pr kg.
Genom mindre forcerad matning kan bättre
uppdelning ske, så att ogräsfröna komma för sig. Agnarna
böra icke användas till strö, ty därmed ökas gödselns
ogräshalt högst avsevärt. Ogräsfrön, som förtäras med
fodret, bliva till en del icke krossade under tuggningen
och de skadas ej heller under passagen genom
foder-smältningskanalen. Sopor från foderbord och skullar,
vilka alltid innehålla rikligt med ogräsfrön, hamna
ofta i gödseln. De böra brännas eller kokas, om de
på grund av sitt fodervärde ges åt svin. Färsk gödsel,
i ali synnerhet efter höns, vilka ofta utfodras med
slösäd, är alltid rik på ogräsfrön. Under brinningen
förstöras en stor del, varför endast välbrunnen gödsel
bör användas. Men endast genom de mest rigorösa
åtgärder kunna vi förhindra den kraftiga O. genom
kreatursgödsel. A. Å.

Ohm, se Elektricitet.

Ohyra är gemensam benämning på en mängd olika slags
insekter och kvalster, som besvära människan och
husdjuren på olika sätt genom att suga blod och irritera
huden eller på annat sätt misshandla den. O. lever
också mer el. mindre massvis på människans eller
djurens kropp eller har sin hemvist i dessas boningar
för att mer el. mindre tillfälligt bli angripare. Viktigast
bland dessa parasiter är vägglusen (Cimex leclularius,
L.). Här må blott erinras om att vägglusen, även kallad
»skäkta», icke blott är till övergående obehag genom
sina styng utan även medverkar som smittspridare.
Den har en otrolig förmåga att uthärda vidriga
levnadsförhållanden, såsom månader av svält eller i varje
fall brist på blod. Den är ej blott hänvisad att leva
av människans blod, utan angriper även djur i den mån
sådana äro åtkomliga. Blodsugande är även loppan
(Pulex irrilans L.). Denna kan likaledes leva av såväl
tama som vilda djur och äger säkerligen även förmåga
att livnära sig av andra ämnen än blod, ty den kan också
förekomma i obebodda lägenheter. Larverna äro
masklika och växa upp i allsköns orenlighet, i golvspringor,
bakom paneler, under mattor o. s. v. Vid förpuppningen
kapsla larverna in sig i små dammklädda, runda och
svagt kupiga kokonger. Även loppan är en viktig
smittspridare. Hos oss äro även hundloppan
(Ctenoce-phalus canis Curt..) och hönsloppan (Ceratophyllus
gallinae Schrank.) allmänna. Såväl då det gäller före-

komst av vägglöss som loppor av olika slag är en
omsorgsfull rumshygien i första hand påkallad. Effekten av
renhållningen ökas i den mån man därvid betjänar sig av
kemiska renhållningsmedel, som kunna verka dödande
på dessa små varelser. Även en sådan noggrann
renhållning är dock ej alltid tillfyllestgörande, då djuren
ofta ha för vanliga renhållningsmedel otillgängliga
tillhåll. I sådana fall måste gasformiga medel användas,
och då nödgas man anlita av hälsovårdsmyndigheterna
godkända desinfektörer. Människan och husdjuren
kunna även bli besvärade av egentliga löss. Dessa äro
vinglösa, ofta nästan genomskinligt vita varelser med
åt sidorna riktade ben med krokförsedda fötter, med
vilka de kunna bekvämt hålla sig fast i de finaste
hårstrån. De ha även en hullingförsedd sugmun, med
vilken de kunna hålla sig säkert fast då de suga blod.
Sina ägg, vilka kallas »gnetter», fästa de stundom i
långa rader vid håren på kroppen. Då en hona lägger
ett betydande antal ägg, kan hon på kort tid ge
upphov till en talrik avkomma. Av alla är huvudlusen
(Pediculus capitis N.), den mest bekanta. Den håller
mest till i håret, gärna på barn. Vanlig är också
klädlusen (Pediculus vestimenti N.) vilken vanligen har
sitt tillhåll i kläderna, oftast närmast kroppen. En
tredje art är flatlusen (Phthirius inguinalis Leach.),
vilken oftast träffas på håriga ställen på människans
kropp. Närvaro av sådana löss som dessa är utpräglat
tecken på bristfällig kroppshygien. I den mån djuren
ostört få föröka sig kunna de medföra svårartade
hudsjukdomar. I enkla fall avlägsnas de med vanliga
renhållningsmedel, medan i andra antiseptiska,
stundom giftiga tvättmedel måste tillgripas. På tamdjuren
förekomma även äkta löss. Vanliga äro hundlusen
(Linognathus piliferus Burm.) och svinlusen
(Hae-matopinus suis L.). Honan av den senare blir ända till
6 mm lång, varför den också lätt observeras och
avlägsnas med tjänliga medel. Under beteckningen »löss»
gå även ofta de s. k. pälsätarna (Mallophaga), ett
slags insekter, vilka till sitt yttre äro rätt lika lössen.
Pälsätarna eller mallophagerna, som de lika ofta kallas,
hålla till i fåglarnas fjäderskrud och i däggdjurens
päls. Sådana »fågellöss» kunna vara mycket spridda;
somliga arter hålla gärna till intill näbbroten, andra i
fanet på vingpennorna. På våra tamfåglar kunna de
vara mycket utbredda men bekämpas lätt bl. a. genom
bepudring med s. k. insektspulver. De på däggdjuren
förekommande arterna uppträda sällan i någon större
myckenhet. På fåglar, tama och vilda, förekommer
slutligen ännu en yttre parasit, ett spindeldjur,
nämligen fågelkvalstret (Dermanyssus gallinae DG.),
vilket ibland kan uppträda i utomordentlig myckenhet
i hönshus, duvslag, fågelburar o. s. v. Tillfälligtvis
angripa fågelkvalstren även däggdjur och människan.
De ha oval kropp försedd med fyra benpar. Fyllda

730

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantblex/0734.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free