Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parasiter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Parasiter
Passiva
kan människan i många fall använda samma
kampmetoder som mot växtparasiterna. I andra fall måste
speciella bekämpningsmedel anlitas såsom gas och i
vissa fall utsvältning, t. ex. emot potatisålen.
Statens växtskyddsanstalt* har till uppgift att på
olika sätt medverka i kampen mot kulturväxternas
parasiter.
Även djuren ha en hel del parasiter såsom loppor,
löss, fästingar, bromsar och inälvsmaskar m. fi.
Flertalet av dessa kunna hållas inom behöriga gränser
genom renlighet och lämplig utfodring. Ibland räknar
man även rena bakteriesjukdomar som angrepp av
parasiter.
Som allmän slutsats kan man säga, att parasiterna
i första hand angripa svaga individer för att sedan i
den mån de vuxit i antal även rå på de kraftigare.
S. E-n.
Parasitflujjor, se Tvåvingar.
Parasitsteklar, se Steklar.
Parasitsvampar kallas sådana svampar, som angripa
och livnära sig på andra levande organismer. Dessa
kunna tillhöra såväl växt- som djurriket och benämnas
värdväxter resp. värddjur; P. på växter äro i stor
majoritet. Somliga P., t. ex. rost-, mjöldagg- och
bladmögelsvampar, kunna endast leva parasitiskt,
medan andra kunna livnära sig även av död organisk
materia, saprofytiskt; de förstnämnda benämnas
obligata, de senare fakultativa parasiter. Hos vissa P.,
t. ex. många sotsvampar, omväxlar parasitiskt med
saprofytiskt levnadssätt under olika
utvecklingsperioder. Medan en del parasiter endast angripa en
eller ett fåtal växtarter eller t. o. m. blott vissa raser
av en och samma art, äro andra föga nogräknade vid
valet av värdväxt och kunna förekomma på ett stort
antal sådana av vitt skilda familjer. Varje särskild
svampart innefattar ej sällan flera specialiserade
former, anpassade för olika arter eller raser av
värdväxter; sålunda omfattar t. ex. svartrosten flera
hundra sådana former. Ett säreget slag av
anpassning för olika värdväxter är den hos rostsvampar*
förekommande värdväxlingen.
P. liksom andra svampar äro i regel utrustade med
särskilda spridningsorgan, sporer, som kunna alstras
på många olika sätt och äro av mycket växlande
natur. Ej sällan äro de rustade för att uthärda starka
påfrestningar, främst uttorkning, och många kunna
förbli vid liv många år (se Potatiskräfta). Oftast äro
de lämpade för spridning genom luften och kunna
med vinden spridas mycket långa sträckor; levande
svampsporer ha kunnat påvisas på en höjd av mer
än 4 000 m ovan jordytan. I många fall är vattnet
det naturliga spridningsmediet (se Svärmsporer).
Fakultativa P., som växa och föröka sig på döda
växtdelar, kvarleva i marken, i komposthögar, na-
turlig gödsel m. m. för längre eller kortare tid.
Somliga äro utrustade med särskilda vilorgan, sklerotier.
Th. Lfs.
Parasitära sjukdomar, se Inälvsparasiter.
Paratyfus benämnes en infektionssjukdom, som
orsakas av bakterier tillhörande paratyfusgruppen,
vilken håller ett stort antal stammar. Med moderna
undersökningsmetoder kunna dessa mer eller mindre
säkert särskiljas från varandra. P. uppträder med en
hel del olika sjukdomsbilder hos olika djurslag. De
hos husdjuren vanligast förekommande äro akuta
och kroniska tarminfektioner hos häst, nöt, svin och
ungdjur (se Kalvsjukdomar och Svinparatyfus) och
kastning framförallt hos häst och får. Se Kastning
hos häst. N. L.
Paratyfusinfektion, se Diarré och Kalvsjukdomar.
Parenkyni bildar grundvävnaden i växten. Cellerna
äro avrundade, tunnväggiga med stora cellsaftrum
och ofta ett näringsrikt innehåll. P. dominerar i unga
Parenkym. Snitt genom barken av ett träd;
e död epidermis, k kork, r klorofyllhaltigt barkparenkym
med kollenkymatiskt förtjockade väggar.
outvecklade plantor, och lättsmält, näringsrikt foder,
såsom grönsaker, rotfrukter, klöver är rikt på P.
Det tjänstgör som lagringsplats för upplagsnäring i
frön, jordstammar och knölrötter. P. i blad är
klorofyllförande och platsen för kolsyreassimilationen.
H. B-m.
Parentalgeneration, se Ärftlighetslära.
Paresi, se Förlamning.
Parkboskap, se Nötkreatursraser.
Parklind, se Lind.
Parmän, se Äpple.
Parning, se Fortplantning.
Partenogenes, se Fortplantning, växter.
Partihandel, se Handel.
Parvocarieetumtorv, se Lösa avlagringar.
Passgång, se Gångart.
Passiva, se Bokföring.
748
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
