Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Päronost ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Päronrost
Päronträd
Päronrost, se Rostsvampar.
Päronskorv, se Fruktskorv.
Päronträd är en till rosväxternas familj hörande växt,
•som sedan länge i olika kulturformer förekommit i
vårt land. Att döma av en del äldre handskrifter synes
päronodlingen tidigare omfattat flera sorter, än vad
nu är fallet. De odlade sorterna härstamma från Pyras
communis, en i Yästasien och Europa hemmahörande
art, som förekommer förvildad här och var i vårt land.
Den kan utveckla mycket stora träd med uppåtriktade
grenar försedda med tornar. Bladen äro äggrunda med
naggad kant och blommorna vita. Frukten är tämligen
liten och kallas skenfrukt, emedan den njutbara delen
av frukten bildats av det uppsvällda blomfästet. Den
smalnar av på ett karakteristiskt sätt mot skaftfästet.
P. communis användes som underlag vid förädling av
odlade P. För uppdragning av mera svagväxande träd
användes som grundstam kvitten (Cydonia vulgaris).
Grundstamsproblemet har beträffande såväl P. som
andra fruktslag alltmer börjat beaktas och
undersökningar ha påbörjats för att klarlägga den ekonomiska
betydelsen av vegetativt förökat, ensartat underlag.
P. fordrar enrelativthögtemperaturochkunnaendast
i de södra delarna av landet med fördel odlas i större
■omfattning. Kolmården anses utgöra nordgräns för
landets egentliga päronodling. I husbehovsodlingar
förekomma emellertid P. allmänt ända upp till
Dalälven. Norr därom påträffas endast de allra härdigaste
sorterna. De odlade P., förädlade på vildstammar, bli
•oftast stora träd och rotsystemet är djupgående. Veden
är på grund av sin hårdhet värdefull för finare
snickeriarbeten. För sin trivsel fordrar P. tämligen goda
fuktighetsförhållande samt svagt alkaliska och näringsrika
jordar. Ju längre norrut odlingen bedrives, ju torrare
och varmare måste läget vara, ty i annat fall
förekommer risk för frostskador på träd av ömtåligare sorter.
Päron ha tyngre frukter än äpplen. Fruktköttet är
ofta grynigt och kring kärnhålorna ibland något
»stenigt». Endast ett fåtal päronsorter ha någon
nämnvärd hållbarhet vid vanlig fruktlagring. Många synas
lämpa sig väl för kyllagring, då de kunna bevaras
friska under flera månader. Före användningen av
kyllagrade päron böra dessa en kortare tid ha förvarats
i rumstemperatur. Alla tidigmognande sorter plockas
någon tid före mognaden, då saftighet och arom bli mera
utpräglade. Hållbara päron böra insvepta i
silkespapper packas i korgar eller lämpliga lådor. I stor
utsträckning äro P. beroende av korsbefruktning, för att
nämnvärd fruktsättning skall ske, vilket är av vikt att
känna till, i det att lämpliga
befruktningskombinationer böra eftersträvas. Genom värdefulla
undersökningar av dessa blombiologiska spörsmål ha full klarhet
vunnits beträffande fordringar i pollineringshänseende
hos de odlade sorterna. Tillåter ej utrymmet en inplan-
tering av lämplig pollenlämnare, böra kvistar av sådan
sort inympas på därför lämpliga träd.
P. odlas ofta i spaljé-form, d. v. s. en genom speciell
beskärning och bindning uppdragen, bestämd form,
som lämpar sig för plantering mot väggar eller murar,
eller i en del fall mot en fritt stående spaljéställning.
Genom denna odlingsmetod erhålles, särskilt om
murarna eller väggarna vetta mot söder, ett ökat
värmetillskott, vilket för P. är av särskilt stor betydelse.
Lättast av alla fruktslag låta sig också P. formas på de
sätt, som behövas för denna odling. Spaljépäron äro
ofta förädlade på svagväxande underlag och förekomma
mest i form av kordonger, som karakteriseras av en
enda stam med fruktved efter hela sin längd samt
U-formade spaljéträd med stammen en eller flera gånger
gaffelgrenad. Därjämte förekomma andra former av
mindre betydelse.
Ett stort antal svampsjukdomar och insekter angripa
P. De viktigaste insekterna torde vara gallkvalster,
gallmyggor, bladloppor, frostfjärilar och vecklare. De
bekämpas med nikotin- och arsenikpreparat. Av
svampsjukdomar äro skorvoch Monilia mest förhärjande, vilka
bekämpas medelst besprutning av Eordeauxvätska eller
svavelkalkvätska, dels före blomningen, dels upprepade
gånger efter densamma under för- och högsommaren.
Antalet i odling varande päronsorter är mycket
stort och nya sådana uppkomma alltjämt, antingen
såsom resultat av målmedveten hybridisering eller av
rena tillfälligheter. Bland de i vårt land allmännare
sorterna torde följande förtjäna nämnas: Moltke, ett
värdefullt, stort dessertpäron, för I—III
fruktodlingszonerna, och Esperens herre, av mindre storlek, men
med utsökt smak, och med samma odlingsområde som
föregående. Ännu något nordligare går Hovsta, ett
tidigbärande, bördigt och förnöjsamt päron, fast ej av så
fin kvalitet. Samtliga mogna i sept.—okt. Något senare
mognar Herzogin Elsa, ett fint, kryddsmakande päron
av vacker form och oömt på grund av en kraftigt
utvecklad hud. Gråpäron med sent inträdande bördighet,
stark rostbetäckning och finsmakande kött samt
Augustipäron med söta, tidiga, ofta något mjöliga
frukter, äro välkända för sin härdighet och
förnöjsamhet. Clapps Favorit är ovanligt bördigt med vackrast
tänkbara frukter men av något intetsägande smak.
Williams, ett stort, gott päron, som anses oöverträffat
för kompottberedning, Göteborgs Diamant, ett
medelgott ätpäron, samt Alexandre Lucas, med till i
nov.—-dec. hållbara frukter, fullständigar något listan av
sorter som kunna ifrågakomma t. o. m. i III zonen.
I de sydligt belägna gynnsamma odlingsområdena
tillkomma därjämte sådana sorter som André Desportes,
Conference, Doyenné du Comice, Colorée de Juillet,
m. fi., vilka vid full utveckling ha en förstklassig,
aromatisk och mycket njutbar smak. G. C-r.
777
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
