Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ros ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ros
Rosts vampar
är enkel, utvändigt gul, invändigt glödande eldröd.
Den fyllda gula varieteten Persian Yellow odlas
allmänt och är synnerligen värdefull.
Största betydelse har i dag de låga grupprosorna.
De småblommiga s. k. polyantha-rosorna äro härdigast
och även mest utbredda. De härstamma från
korsningar mellan ett flertal arter och varieteter och att
reda upp deras ursprung är som för alla rosor svårt.
Ett stort antal sorter finnas i vitt, gult, rosa,
orangetegel- och mörkrött; till de mest bekanta höra
Röd-hätte och Ellen Poulsen.
Remontantrosorna äro storblommiga, härdiga och
kraftigväxande. I motsats till de övriga ha de stark
och behaglig doft. Kända sorter äro Frau Karl Druschki
och Magna Charta.
Terosor äro för ömtåliga för vårt klimat. Mellan
dessa och remontantrosorna har dock bildats
hybrider, de s. k. tehybriderna, som kännetecknas av en
god blomform och en riklig blomning. Det är denna
typ, som drives i växthus. Kända sorter äro bl. a.
Had-ley och Ophelia.
Kläng- eller klätterrosor skjuta ibland flera meter
långa skott, som påföljande år äro tätt besatta med
små R. i stora klasar. De användas för att täcka
väggytor, staket eller för att bilda höga pyramider.
Odling sker bäst på lerhaltig jord. Plantering skall
ske så djupt, att förädlingsstället, det ställe varifrån
skotten utgå, kommer under jordytan. I annat fall
förtvinar R. mestadels snart. Förädling sker i
plantskola genom s. k. okulering på vildrosor. På
växt-platsen händer, att från roten skjuta vildskott, som
snarast möjligt böra skäras bort. Beskärning av R.
sker under eftervintern. Första året skäres tillbaka
på 4—5 ögon, senare ej så starkt beroende på
växtkraft. S. G-n.
Rosartad influensa, se Influensa.
Rosenböna, blomsterböna (Phaseolus multiflorus) är
en ettårig, sydamerikansk slingerväxt med trefingrade
blad och röda blommor. Även varieteter med vita
eller vitröda blommor odlas som prydnadsväxter. R.
lämnar även en rik skörd av skärbönor. Växten han
bli omkring tre meter hög. G. Dbg.
Rosenkrasse, se Iberis.
Rosenkvitten, se Kvitten.
Rosenkål, se Kål.
Rosenmalva, se Malva.
Rosennäva, se Näva.
Rosmjöldagg (Sphaerotheca pannosa), en på rosor
förekommande art av mjöldagg. R. bildar på blad, unga
skott och blomdelar ett vitt eller grått överdrag;
bladen bli ofta buckliga och förkrympta, blommorna
svagt utvecklade och orent färgade. R. bekämpas
genom ofta upprepade besprutningar med kolloidalt
svavel samt odling av motståndskraftiga sorter. Th. Lfs.
Rost, 1. gemensamt namn på växtsjukdomar, som
förorsakas av rostsvampar*. Jfr även Vitrost. 2.
Se Järn. Th. Lfs.
Rostbiff, se Köttstyckning.
Rostfritt stål, se Kromstål.
Rostjord, se Jordmåner.
Rostsvampar (Uredinales), en artrik grupp av
basid-svampar, uteslutande bestående av obligata
växt-parasiter, vilka endast som sporer kunna bestå utanför
den levande värdväxtens vävnader. R. kännetecknas
av förekomsten av flera olika sporslag, hos de
fullständigast utrustade följande: 1. Vinter- eller
teleuto-sporer, vilka oftast äro tjockväggiga, bildas mot
vegetationsperiodens slut eller då näringen i den
angripna växtdelen börjar tryta och tjäna vanligen som
övervintringsorgan; hos en del arter gro de emellertid,
så snart de blivit färdigbildade. De förekomma
mestadels i pulverartade eller skorplika hopar. När en
vinterspor gror, bildas en kort cellrad av normalt 4 celler,
vilken benämnes basid eller promycel; från var och en
av dennas celler avsnöres en tunnväggig 2. basidspor,
som vid infektion av värdväxten ger upphov till ett
mycel, som alstrar 3. skålrost- eller aecidiesporer. Dessa
avsnöras i rader, oftast från bottnen av små skålar,
vilka sitta i grupper på ofta ansvällda och bjärt
färgade partier av värdväxten. Genom infektion med
skålrostsporer bildas mycel, som ger upphov till 4.
sommar- eller uredosporer, av vilka flera generationer
kunna följa på varandra under en vegetationsperiod.
Utom dessa sporer finnas hos många arter spermatier,
som tjäna den könliga förökningen och äro sexuellt
differentierade i två slag, betecknade + och —. Först
efter förening av två spermatier, en -f- och en —, kan
mycelutveckling äga rum. Spermatierna bildas i små
behållare, spermogon, och uppträda vanligen
tillsammans med skålrosten; om sådan saknas, kunna de åtfölja
sommar- eller vintersporerna.
Hos olika R. kan ett eller flera slag av de nämnda
förökningsorganen saknas. Somliga R. ha alla sporslag
på samma värdväxt, andra ha skålrost och ev.
spermogon på en värdväxt, sommar- och vintersporer på
en annan, vanligen tillhörande en helt annan
växtfamilj (svartrost* m. fi.); den sistnämnda företeelsen
benämnes värdväxling.
Talrika R. förorsaka på kulturväxter viktiga
sjukdomar, bland vilka följande må framhållas.
1. på sädesslag (jämte andra gräs): brunrost*,
gulrost*, kornrost*, kronrost*, svartrost*.
2. På andra lantbruksväxter: betrost (Uromyees
betae), vars skålrost på våren förekommer särskilt på
bladen av fröbetor och kännetecknas av förtjockade,
gula eller röda fläckar med talrika små skålar på
undersidan; senare följa ljusbruna, pulverartade
sommar-sporhopar och till sist vintersporer i liknande, fast
793
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
