Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rostsvampar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosfsvampar -
mörkare hopar. För smittspridningen äro fröbetorna
viktiga, varför fröodling bör förläggas så långt som
möjligt från andra betodlingar; bortploekning av
skålrostbärande blad förordas. På baljväxter förekomma
flera R., t. ex. på ärt den värdväxlande ärtrosten
(Uromyces pisi), som har skålrost på arter av törel
(Euphorbia), kanelbruna sommar- och svartbruna
vintersporer på ärt; den icke värdväxlande
klöver-rosten (Uromyces trifolii) på klöverarter (skålrost
mindre vanlig); den på bondbönor, vickerarter m. fi.
uppträdande bondbönsrosten (Uromyces fabae).
Lin angripes av linrost (Melamspora lini), som först
bildar gula sporhopar (skålrost- och sommarsporer)
på bladen, senare svartbruna, skorplika
vinterspor-lager (lika tjärfläckar) på stjälkarna, som bli sköra,
varigenom linets kvalitet försämras.
3. På fruktträd och bärbuskar: Äpplerost
(Gym-nosporangium tremelloid.es) har sitt skålroststadium
(rörformiga, i kanten fransade bildningar på gula och
röda, förtjockade fläckar) på blad, stundom frukter
och unga skott av äppleträd; vintersporerna bildas på
ansvällda delar av enbuskens grenar och äro i väta
geléartade. Snarlik ärpäronrost (G. sabinae) med
skålrost på päronträd och vintersporer på sevenbom
(Juniperus sabina). Filtrost (Cronartium ribicola)
bildar en tegelröd, filtlik beläggning (vintersporer) på
undersidan av vinbärsblad; dess skålrost förekommer
på Weymouthall (Pinus strobus) och liknar den
närbesläktade art, som förorsakar törskate* på vanlig
tall. På vinbär förekommer även vinbärsrost
(Puccinia ribis), som på blad och bär bildar svartbruna
vintersporhopar, omgivna av en gul bård; den saknar
skålrost och sommarsporer. Skålrost av starrost
(Puccinia caricis) finnes på blad och bär av
krusbärsbuskar; sommar- och vintersporer bildas på starrarter.
4. På skogsträd: törskate*, knäckesjuka*. Skålrost av
häggrosten (Pucciniastrum padi) bildas på
grankottefjällens insida i form av rödbruna, klotformiga,
senare skållika bildningar, oftast i stort antal.
Sommar-och vintersporer bildas på blad av hägg, men kan även
förekomma på plommon- och sötkörsbärsträd, i vilkas
blad det uppstår runda, torra partier, som snart
bortfalla, så att runda hål uppstå (»hagelskottsjuka», som
dock även kan ha andra orsaker). På yttersidan av
granens kottefjäll bildar vintergrönrosten
(Chry-somyxa pyrolae) utbredda, gulröda sporlager (skålrost);
sommar- och vintersporer på vintergröna (Pyrola).
Båda dessa svampar inverka menligt på granens
frö-sättning. Av mindre betydelse äro grangulrost
(Chr. abietis), som på gulaktiga tvärbälten å
granbarr bildar gula dynor av vintersporer (skålrost och
sommarsporer saknas), samt skvattramrost (Chr.
tedi), vars blåslika skålrost även bildas på granbarr,
medan sommar- och vintersporer finnas på skvattram
- Rot
(Ledum palustre). »Mjölkomlor» är en folklig benämning
på de gula, uppsvällda, skålrostbärande årsskott, som
anträffas på gran; de förorsakas av en rostart, som är
identisk eller nära besläktad med skvattramrosten.
Tallbarrsrost (Coleosporium senecionis) bildar på
tallbarr skålrost i form av blåsor; sommar- och
vintersporer finnas på arter av Senecio, Campanula, Sonchus,
Melampyrum m. fi.
Som allmänna riktlinjer för bekämpande av R. kunna
följande åtgärder anföras: 1. utrotande av den ena
värdväxten, då fråga är om obligatoriskt värdväxlande
arter; 2. framställande (genom förädling) och odling av
motståndskraftiga sorter; 3. allmänna kulturåtgärder,
som befordra motståndskraften, t. ex. riklig
kaligödsling och undvikande av ensidig eller alltför riklig
kvävegödsling. Th. Lfs.
Rot. Redan hos grodden i fröet finnes i regel ett anlag
till R., avsett att vid groningen växa ned i jorden,
men detta kommer ej alltid till utveckling, och det är
för övrigt ett misstag att utan vidare jämställa R.
och underjordisk växtdel, ty det finnes gott om
underjordiska stammar (rotstockar m. fi.) samt även rötter,
som ej gå ned i jorden. Det bästa skiljemärket mellan
R. och stam är, att en R. aldrig bär blad eller ärr
efter sådana; även den anatomiska byggnaden är
olika. Utvecklas groddens rotanlag, blir det till en
nedåtväxande fortsättning av stammen, som kallas
huvudrot eller p å 1 r o t (särskilt hos träd också h j ä r
t-r o t), kommer det ej till utveckling, utväxa i stället b
i-rötter från stammen, och enbart sådana finnas hos
de enhjärtbladiga växterna, alltså gräs m. fi., och likaså
hos alla plantor, som ej uppkommit ur frö, utan t. ex.
av groddknoppar, utlöpare, sticklingar o. s. v. R:s
spets är beklädd med en skyddande bildning, den s. k.
rotmössan, även detta en olikhet mot stammen.
Partiet närmast ovan rotmössan är rotens sträckningzon,
där den huvudsakliga tillväxten äger rum, och därpå
följer rothårszonen, där ett tätt ludd av fina hår finnes.
Dessa rothår verkställa till huvudsaklig del den ena
av R:s viktigaste funktioner, upptagningen av vatten
och lösta näringsämnen; den andra är växtens
fasthållande i jorden. Hos en del växter saknas dock
rothår, och de ersättas av svamprot, mykorrhiza*.
Rotsystemet är hos olika växter uppbyggt på skilda sätt,
huvudroten kan utveckla sig mer eller mindre starkt,
stundom till en tjock näringsförvarande tapprot hos
tvååriga växter, såsom betor, morötter, kålrötter
o. s. v. Hela rotsystemet kan gå på djupet eller hålla
sig uppe vid ytan, såsom en jämförelse mellan tall och
gran bl. a. visar. Luftrötter kunna utveckla sig på
ovanjordsdelar och småningom växa ner till marken,
varvid de kunna bli till stödjerötter, såsom man
kan se hos majs, eller till häft- eller klätterrötter
som hos murgröna. H. G. S.
794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
