Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rotfrukter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rotfrukter
Rotfrukter
1 000 ha % av åkern 1 000 ha % av åkern
1866— 1870 9,4 0,4 1911—1915 105,8 2,9
1881— -1885 13,9 0,5 1920—1925 132,1 3,5
1891— -1895 32,1 1,0 1931—1935 126,6 3,4
1901— -1905 53,6 1,5 1938 116,7 3,1
Den mycket kraftiga ökningen under de första
decennierna av 1900-taiet kommer framför allt på
foderrotfrukterna; år 1930 var t. ex. sockerbetsarealen
omkring 37 000 ha, foderrotfruktsarealen omkring
94 000 ha. Senare har sockerbetsarealen fortsatt att
öka (1938: 50 800 ha), medan foderrotfrukterna
minskat (1938: 65 900 ha); anledningen till
minskningen är framför allt att söka i de ökade
arbetskostnaderna. Rotfruktsarealen är hos oss betydligt
mindre än i Danmark, där den uppgår till 10—12 %
av åkern. Största omfattningen har odlingen av R.
i Skåne, Halland, Blekinge och på Gotland. Klimatet
lägger dock inte någonstädes i vårt land, där jordbruk
bedrives, hinder i vägen för odling av R. Med rätt
sortval kan man även i de nordligaste delarna av landet
komma upp till skördar på 10 ton torrämne per hektar.
Rotfruktsodlingen medför många och stora fördelar:
1. Avkastningen per hektar är hög, i genomsnitt
4 000—8 000 skördeenheter pr ha, vilket är 1 %—3
ggr så mycket som avkastningen från vallar och
stråsäd. — 2. Jorden blir djupt bearbetad och vanligen
väl gödslad, varav även andra grödor draga nytta. —
3. Ogräsen bekämpas effektivt genom de ofta
återkommande haekningarna; genom dessa åstadkommes
också en lucker jordstruktur (grynstruktur), vilken väl
bevaras under den kraftiga blasten. — 4. Det
djupgående rotsystemet utnyttjar näringsförrådet även i
djupare jordlager; en rationell växtföljd möjliggöres,
varigenom trädesbruket blir överflödigt. — 5. R. utgöra
ett förträffligt foder, som underlättar tillgodogörandet
av andra fodermedel. — 6. För sockerbetorna
tillkommer dessutom, att de utom den kontanta inkomsten
lämna ett värdefullt avfall, ofta motsvarande en normal
vallskörd. — Rotfruktsodlingen har emellertid också
sina avigsidor: den kräver mycket arbete både för
skötseln och skörden. Tidigare betraktades det ur
många synpunkter som en fördel, att rotfruktsodlingen
gav rika arbetstillfällen, men med nu rådande knapphet
på arbetskraft är den stora arbetsåtgången ur
driftsekonomisk synpunkt en nackdel. Denna måste numera
i högre grad än förr kompenseras genom höga skördar
(riklig gödsling) och ökad mekanisering av arbetet,
varigenom odlingen blir ännu mera kapitalkrävande
(döda inventarier) än förut.
Sockerbetorna värderas efter sin sockerhalt, de olika
slagen av foderrotfrukter främst efter sin torrsubstans-
halt. Denna kan vara mycket växlande: hos
foder-sockerbetor 14—16 %, hos morötter 11—14, hos
foderbetor och kålrötter 11—13 %, hos rovor 6—13 %.
Växlingarna i torrsubstanshalt kunna vara mycket stora
från år till år och från plats till plats alltefter väderlek
och växtbetingelser. I allmänhet äro de högprocentiga
R. att föredraga, ty torrämnet har överallt samma
värde, 1,1 kg pr fe, och hållbarheten ökas och
arbetsbehovet vid skörden minskas med stigande
torr-ämneshalt. En mycket viktig faktor är emellertid
också växtsättet, som i hög grad påverkar
arbetsbehovet vid skörden. Viss hänsyn bör också tas till
blastskörden. Största blastmängden ge sockerbetor
och morötter, minsta rovor och kålrötter. Blasten
användes i färskt eller ensilerat tillstånd; dess
fodervärde är 4 à 5 ggr större än dess gödselvärde.
Odling. Alla R. kräva en djup, väl avdikad jord,
men f. ö. ha de vitt skilda fodringar på jordens
beskaffenhet. De böra ha en god plats i växtföljden,
t. ex. efter höstsäd eller baljväxter. I södra Sverige
placeras de vanligen efter höstsäd; i mellersta Sverige
ha de tidigare ofta fått följa efter vårsäd sist i
omloppet, men även i denna del av landet övergår man
alltmer till att så dem efter höstsäd, vilket då också
vanligen innebär, att vallén insås i vårsäd.
För odlingen av R. bör jorden efter föregående
skumplöjning eller fjäderharvning höstplöjas till fullt
djup, varvid även stallgödsel nedplöjes. På våren böra
arbetena såvitt möjligt inskränkas, så att vårmusten
bevaras, till dess såtiden är inne. Efter en lätt
ytharv-ning sprides fosfat och kali, som myllas med
skumplog eller djupgående harvar; f. ö. rättas
bearbetningen efter jordarten. Djupa bearbetningar kort före
sådden böra undvikas dels på grund av risken att
få upp våt jord till ytan, dels emedan man bör akta
sig för att riva upp ogräsfrön från djupare lager. Man
bör eftersträva en djupt och väl luckrad, lagom fuktig
såbädd med fint ytbruk. På fuktiga, kalla jordar med
grunt matjordslager, t. ex. vitmossjord, upplägges
jorden lämpligen i drillar.
R. äro synnerligen näringskrävande och betala
mycket rikliga gödslingar. Näringen bör genast från
början föreligga i lätt upptagbar form, men då näring
upptages till långt fram på hösten, böra även mera
långsamt och uthålligt verkande gödselmedel tillföras.
Stallgödsel utnyttjas väl och bör alltid ges i rikliga
mängder. Som tillskott härtill ges konstgödsel (se de
olika rotfruktsslagen). Ifråga om sådden hänvisas till
de olika rotfruktsslagen. Efter sådden vältas, några
dagar senare ogräsharvas. Så snart raderna synas,
hästhackas och event. handhackas även. Så tidigt
som möjligt, helst medan plantorna blott ha 2
örtblad, gallras, varefter salpeter sprides; uppskov med
gallringen kan medföra stor minskning av skörden.
796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
