Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röjningskrok ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Röjnmgskrok-
förekomma även, medelst vilka snaran bildas av en
wire, som löper över en trissa. J. B. & B. W.
Röjningslie, stark, kort lie, med vilken t. o. m. rätt
kraftiga buskar kunna huggas av. Mindre, klenare R.,
avsedd för skottslåtter, kallas ofta skottlie. Skottskära
kallas en mycket kort lie med något krökt spets, som
också användes för liknande ändamål. Sedan gammalt
finnas särskilt konstruerade ljungliar, som användas
för ljungslåtter. J. B. & B. W.
Rök, se Skyl.
Rökgång, se Eldstad.
Rökning är ett av ålder jämte saltning använt sätt
att bevara kött, fläsk och fisk mot förskämning.
Särdeles anses röken av ek- eller bokved eller enris
giva de rökta varorna god smak. R: s verkan beror av
de i röken ingående antiseptiska ämnena vilka döda
de mikroorganismer, som vålla förskämningen.
Rökskada. I rök, både den som bildas vid förbränning
av vanligt bränsle och den som alstras vid vissa
industriella anläggningar, förekomma ämnen, såväl
gasformiga som fasta, vilka kunna förorsaka skador på
vegetationen. Bland de gasformiga är svaveldioxid
(S02) av störst betydelse. S02 bildas i betydande
mängd vid förbränning av svavelhaltigt stenkol, vid
malmförädling, cellulosafabrikation och flera andra
industrier. Vid S02-förgiftning dödas bladpartierna
mellan de större ådrorna. Förgiftningar genom klor
och klorväte (från rostugnar, gödselmedelsfabriker
m. m.) kännetecknas däremot av att skadorna utbreda
sig från kanterna av bladet och vanligen visa en skarp
gräns mot den oskadade delen. Fluorföreningar,
ammoniak och olika föreningar mellan kväve och syre äro
andra gasformiga växtgifter, som kunna finnas i rök.
Av fasta beståndsdelar har sot i och för sig ingen
giftverkan (men kan göra skada genom att utestänga
ljuset från bladen), medan sulfider och sulfater av
flera metaller, arsenikföreningar m. m. etsa fläckar
på bladen, om dessa äro fuktiga. Th. Lfs.
Röksvamp är en sammanfattande benämning på ett
antal svampar av gasteromyceternas eller
buksvamparnas grupp, vilken utmärkes av sporbildning inuti
fruktkroppen. De egentliga R. (Lycoperdon) äro mer eller
mindre päronformiga, och i den övre, tjockare delen
bildas sporer, men ej i den nedre smalare. Ytan är
försedd med ett lager av små vårtor, taggar eller gryn,
och vid mognaden komma de mörka sporerna ut
genom ett hål i toppen. Den stora R. (L. caelalum)
är päronformig, stundom över 10 cm hög och lika
bred, till färgen vit. Den förekommer på gräsbevuxen
mark ganska allmänt och är, innan sporbildningen
börjat, en ganska god matsvamp. Flera mindre arter
med smalare fot och tydligare avsatt överdel äro också
vanliga. Mycket närstående äro äggsvamparna*.
H. G. S.
-Rönnbärsmal
Rölleka, se Achillea.
Rönn (Sorbus Aucuparia), ett träd av samma släkte
som oxeln, förekommer i hela landet upp till
skogsgränsen. Bladen äro parbladigt sammansatta, de vita
blommorna samlade i kvast, och frukten, »rönnbäret»
har en om äpplet påminnande byggnad. Rönnbären
äro beska och oätbara, men hos den sydeuropeiska
sötrönnen (S. domestica) äro de välsmakande och
förträffliga till sylt. Virket är medeltungt, har ljusbrun
kärna och användes bl. a. i vagnmakeriet. H. G. S.
Rönnbär, se Rönn.
Rönnbärsmal (Argyresthia conjugclla Zell.) kallas en
liten malfjäril, något större än en klädesmal, vilken,
när den sitter stilla, håller huvudet mot underlaget och
kroppen med vingarna hoplagda snett uppåt. I sådan
ställning är ryggen gulvit och försedd med ett svart
sadelliknande tvärband, medan sidorna (framvingarnas
framkant) äro övervägande brungrå med violett
anstrykning. R. framkommer på försommaren och
uppsöker då sin egentliga näringsväxt rönnen för att lägga sina
ägg på de unga rönnbären. Saknas sådana, uppsöker
den oxel eller äppelträd, helst vildaplar. Då R. är en
i större delen av vårt land mycket vanlig fjäril, gör
den under rönnbärsfattiga år mycken skada. Den i
rönnbäret hamnade larven, som till en början är grågul,
sedermera köttröd med mörkbrunt huvud, blir
fullvuxen ungefär samtidigt, som rönnbäret mognar. Den
går då ut ur detta och kryper ned några cm i jorden,
där den förfärdigar en tunn, vit kokong, i vilken den
övervintrar som larv eller puppa. I förra fallet sker
förpuppningen ett par veckor före fjärilarnas
framkomst på våren. Denna normala utveckling stores
betydligt, om fjärilarna nödgas uppsöka äpplena för
äggläggningen. Dels tar det en viss tid för insekterna
att orientera sig och uppsöka trädgårdarna, dels
innebär den nya dieten ofta en stor nackdel för larverna,
ja, många av dessa duka helt visst under i frukter, som
icke passa dem. Så är fallet med vissa senmognande
äppelsorter. Så t. ex. blir Melon synnerligen starkt
angripen. Men många av de larver, som hamna i denna
fruktsort, bli aldrig fullvuxna. Under sådana
förhållanden kan man ofta efter en stark härjning av R.
på äpple konstatera avsevärd minskning av
larv-frekvensen det följande året. Ett nyss skett angrepp
på ett äpple — vanligtvis angripes frukten på den
beskuggade sidan eller utväljes främst sådana frukter,
som sitta inuti trädkronan — kännetecknas därav, att
en droppe fruktsaft tränger ut från larvens ingångshål
och stelnar till en vit sekretartad massa. Denna sköljes
snart bort genom dagg och regn. Angreppsstället
markeras av en svart fläck, som småningom når ett par
mm vidd, ty larven stannar några dagar omedelbart
under fruktskalet, innan den vandrar djupare in i
fruktköttet. I detta göra larverna smala, slingrande gångar,
806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
