Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Seldon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Seldon
Sele
bogpartiet — och som avpassas för varje häst.
Halvkoller utgör en modifikation och kan spännas till
under halsen. Lokor bestå av ett lokträ för varje
lokstad försett med stoppade läderputor eller lösa
sådana, bossor, och sammanhållna av en övre och
undre lokrem. Bröstselen utmärkes av brösian, en bred
läderrem, som ligger an mot bringa och bogar och
uppbäres av bärremmar över manken. Den vanligaste
av dessa seltyper är lokselen, som är mest praktisk,
därför att den kan anpassas efter olika hästar.
Visserligen böra lokorna uttagas så, att de någotsånär
passa till en viss häst, men putorna kunna dock, om
de äro tillräckligt stora, utjämna trycket även för
andra hästar.
Till en sele hör även däckeln, som, liggande strax
bakom manken i däckelstaden, uppbär de
anordningar, vid vilka skaklar och draglinor äro fästade.
Däckeln fasthålles av en bukgjord och ofta tillkommer
en extra sådan, spränggjord. Framåt fixeras däckeln
med remmar vid lokorna och bakåt med ryggstycket
och svanskappan eller med ett hintertyg. Det
sistnämnda är ett gott stöd för hästen i backig terräng.
Från lokor eller koller går draglädret i riktning bakåt;
på lokselar till dragringen insatt i bukgjorden. Vid
denna ring fästas skaklarna.
Seldon. Olika slags bett.
Med huvudlaget -— betsel — avses samtliga remtyg,
placerade på hästens huvud. Det uppbäres av
nack-rem och pannrem och fortsätter å huvudets sidor i
sidostycken. Vid dessa är munlaget eller bettet fästat.
Bakom underkäken fasthålles huvudlaget av
käkremmen, gående från nackremmen under halsen.
För draghästar i tyngre arbete brukas vanligen ett
enkelt tränsbett, en- eller tvåledat och försett med
skänklar, som äro något tyngre och grövre, där de
vila mot lanerna, den tandfria delen mellan
fram-och kindtänderna. För rid- och vagnshästar användas
dels enkla träns- och bridongbett eller kandar bestående
av stång- och bridongbett. Träns- och bridongbetten
äro de enklare och avse endast att styra hästen medan
stångbettet har en hårdare verkan i avsikt att mera
effektivt kontrollera rörelserna. Stångens verkan är
baserad på hävstångsprincipen. Man talar om övre
och undre stångskänklar; de senare böra vara dubbelt
så långa som de förra. Måtten variera, men 9 resp.
4,5 cm äro rätt vanliga. Vid de övre skänklarna är
kindkedjan fästad liggande slät i kindkedjegropen.
Med denna kedjas tillhjälp framkommer verkan av
en enarmad hävstång. Stångens förhållande effekt är
störst vid 45° vinkel mellan skänklarna och
vertikalplanet. För vagnshästar användes ej sällan en s. k.
pumpstång, där skänklarna äro rörliga uppåt och
nedåt i viss utsträckning.
För att i någon mån utestänga intryck från
omgivningen hos nervösa hästar användas skygglappar,
fästade vid huvudlagets sidostycken. Dessa
skygglappar skola vara riktade snett utåt—framåt, så att
de ej trycka mot ögonbågarna. Hos vagnshästar
kunna stuptyglar, gående från tränsringarna genom
öglor vid nackremmen till däckeln komma till
användning. Avsikten är att åstadkomma en vacker
hals- och huvudhållning och lättare kvarhålla hästen
i trav ■—• hindra galoppfattning. En utveckling därav
äro de hos travare mycket brukade övei kåksbetten med
uppkäkningstyglar, vilka löpa från bettet längs
nos-ryggen mellan öronen till däckeln.
S. hos denna sistnämnda hästkategori göras lätta
och smidiga. Dragkraften uttages med brösta eller
också spännas skaklarna endast vid bukgjorden så
att bogområdet lämnas fritt för att giva största
möjliga rörlighet åt frambenen.
Av stor betydelse för en dragare är det, att S. äro
korrekt pålagda och passa väl. Det är en tämligen
vanlig företeelse, att sårskador särskilt i lok- och
däc.kelstäder uppstå till följd av försummelser
härutinnan. Huvudlaget skall placeras så, att
nack-och pannremmar ej trycka hårt och så att bettet ligger
c:a en centimeter från munvinklarna strax utanför
munnen. Straffbett i form av saxbett, kedjor el. dyl.
böra icke få förekomma. De göra mer skada än nytta
vid »hårda» munnar.
Koller och lokor skola ligga jämnt till, så att trycket
vid dragning utjämnas runt om halsen. Väl tilldragna
lokor skola endast tillåta, att man kan förflytta dem
c:a två centimeter utåt från lokstaden. E. Å-m.
Sele, se Seldon.
52 —S 05197
813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
