Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsbrukssätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skogsbrukssätt
Skogseld
hyggena smala såsom vid kulisshuggning, räknar man
gärna med självsådd från skogskanten. Under skogens
uppväxttid blir beståndet föremål för skogsvårdande
behandling genom gallringar*, ljushuggning,
kvist-ning m. m. Under förra århundradet och ett
decennium in på innevarande var trakthuggning det gängse
S. Statens och andra allmänna skogar, för vilka
skogs-indelningsplaner voro obligatoriska, och jämväl många
enskilda skogar blevo indelade till trakthuggning, och
noggranna beräkningar gjordes för att för lång tid
framåt bestämma årshyggenas storlek i syfte att
åstadkomma en jämn avkastning av skogsbruket. Tyvärr
kommo dessa planer ofta att föranleda ett föga
lämpligt tvång på skogsskötseln, som därigenom blev
schablonmässig.
I det jämna, likåldriga beståndet uppnår
huvuddelen av träden samtidigt mognadsålder.
Slutavverkningen kommer då att taga formen trakthuggning.
Återväxten anskaffas samtidigt och även den nya
skogen blir därför likåldrig. Trakthuggningen
sammanhänger således med den likåldriga beståndsformen.
Det öppna hygget med dess rika ljustillgång lämpar
sig för återväxt av ljusälskande trädslag såsom tall,
lärk, björk, asp och ek. Skogsbestånd, som blivit
allvarligt skadade av storm, insekter, svampangrepp
(vanligast rötor), måste vanligen bli föremål för
trakthuggning, som också tillämpas för bestånd av trädslag,
som visat sig olämpliga för orten.
Blädningen avser att uttaga träden i den mån de
nått önskad utveckling eller ej anses kunna avsätta
en tillfredsställande tillväxt. Uttaget sker även med
hänsyn till att bereda större ljustillgång åt yngre, som
stått beskuggade. Förekomma mogna träd i grupper,
får blädningen form av luckhuggning med syfte att
erhålla självsådd i luckorna, som för den skull röjas
och behandlas såsom ett litet trakthygge. Den rena
blädningen avser egentligen en mera jämnt fördelad
bortplockning av mogna träd och kallas därför också
plockhuggning eller stamvis blödning. Vid blädning
önskar man att kronskikten skola förekomma stamvis
blandade om varandra, så som fallet blir i olikåldrig
skog. Träden avverkas i mån som de mogna och de
yngre lämnas undan för undan tillfälle att utveckla
sig. Därigenom bibehålles olikåldrigheten. Blädningen
sammanhänger därför med den olikåldriga skogen.
Ett speciellt skogsbrukssätt är den av Uno "Wallmo
föreslagna »rationella blädningen», som bl. a. går ut på
att åstadkomma gruppvis olikåldriga bestånd, där
varje träd tillförsäkras ett efter dess storlek avpassat
rum. Det enskilda trädet bör vara föremål för tillsyn
och vård (s. k. individvård) och avgörande för dess
behandling bör vara dess ståndyta, tillväxtförmåga,
kvalité och grovlek, varjämte hänsyn skall tagas till
dess betydelse för gruppen.
I sådana trakter med outvecklade
transportförhållanden, där endast grövre virke kan med ekonomisk
fördel tillvaratagas, blir S. mer eller mindre ordnad
timmerb,lädning. Avverkningen sker därvid i tre
omgångar, förhuggning, uttagande av överåriga, oväxtliga
och skadade träd, föryngringshuggning, varvid en stark
utglesning eller luckhuggning sker, men lämpliga
fröträd kvarlämnas, samt elterhuggning, sedan återväxt
börjat infinna sig, och som omfattar sluthuggningar
med borttagande av kvarstående äldre träd.
Åtskilliga andra skogsbrukssätt tillämpas, varvid
hänsyn tages till jordmånsförhållanden,
föryngrings-svårighet, stormfasthet m. m.
Meningarna hava under flera årtionden brutits skarpt
om de olika skogsbrukssättens företräden. Någon
slutlig lösning har väl ej uppnåtts, men striderna hava
utan tvivel varit i hög grad befruktande för
skogsskötselns och enkannerligen beståndsvårdens
utveckling. Man har i allt större grad tagit hänsyn till
beskaffenheten hos de enskilda skogsbestånden vid
bestämmandet av S. och sökt undvika schablonmässighet.
Detta har i de stora områden med ojämn och olikåldrig
skog, som finnas i vårt land, medfört en mycket
omfattande användning av blädningssystemet. Se
Beståndsvård, Kantblädning och Skogsindelning. Ii. L-k.
Skogsdrivning, se Virkesdrivning.
Skogseld är en av de svåraste skadegörelserna på skog.
Den uppstår lätt under torra år och är ofta svår att
släcka på grund både av sin våldsamma kraft och av
svårigheter att framföra effektivt släekningsmateriel.
Det är huvudsakligen under tvenne perioder, som
faran för S. är stor, dels på våren, då ris och förna
torkat upp, dels på högsommaren efter en tids torka.
Dessa senare äro de mest förödande och särskilt i
Norrland de vanligast förekommande. Såsom tändande
orsaker angivas i skogsvårdsstyrelsernas statistik för
1914—1933, omfattande 2 213 st rapporterade och
undersökta S., 23,1 % åskslag, 15,5 % gnistor från
lokomotiv, 13,6 % lägereldar, 11,7 % risbränning, 8,3 %
tobaksrökning samt 27,8 % övriga kända eller okända.
Inom vårt land hava skadornas omfattning tidigare
varit betydligt större än nu. I ett kommittébetänkande
från år 1870 uttalas såsom sannolikt, att mera skog
förstördes genom S. än som föll för yxan, ävensom att
nästan ali skogsmark i Norrland, som icke haft skydd
av sin »naturliga beskaffenhet», övergåtts av eld.
Uppgifter om S:s omfattning finnas för allmänna skogar
från 1870 samt från samtliga skogar från 1914. Å
allmänna skogar berördes under åren 1870—1933
163 146 ha. Under åren 1914—1933 uppgick
brandarealen för hela landet till 93 900 ha eller i
genomsnitt c:a 4 700 ha årligen (enligt Svenska
brandskyddsföreningens skogsbrandkommitté).
S. börjar vanligen såsom löpeld, då den torra mark-
831
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
