Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städja ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Städja
Stängsel
Städja eller städjepenning gavs och togs enligt den
numera upphävda legostadgan såsom stadfästelse å
tjänstehjonsavtalet. Vid dylik städsel skulle husbonden
på begäran utfärda städjebevis till den anställde.
Å. E-d.
Stäkra (Oenanlhe aquatica), en i vatten växande ört av
umbelliferfamiljen, är ganska allmän i södra och
mellersta Sverige. Den har ihålig, starkt förgrenad
stjälk med utspärrade grenar och 2—3-dubbelt
parbladiga blad samt vita blommor i flock, som utgår från
stjälken mitt emot ett blad. Den ätes ej gärna av
kreaturen och har ansetts giftig, vilket dock torde vara
felaktigt. I alla händelser kan den utan risk utfodras i
form av ensilage. Giftig är däremot en annan art,
pipstäkran (Oenanthe fistulosa), som har både
blad-och flockskaften starkt uppblåsta. Denna är flerårig
och förekommer på liknande växtplatser, särskilt vid
bäckar och åar; är tämligen sällsynt i de södra
landskapen och på Gotland. H. G. S.
Stämpelyxa, se Virkesdrivning.
Stämpling, se Virkesdrivning.
Stängsel. I vanliga fall är S. eller hägnad en anordning
för att in- eller utestänga djur.
Allmännast som S. är gårdesgård (någon gång
benämnd skigärd), som uppföres av snett ställda, delvis
på varandra och delvis på hank, mellan i jord nedsatta
störpar (hot) lagda gärdsel. Som virke till stör eller
staver användes mest undertryckt gran, men även en
kluven furu. Förr bestod hank av basade och vridna,
smärre, undertryckta granar, ävensom grangrenar,
ibland även en eller grenar av vide, numera mest av
galvaniserad järntråd. Antalet hank är vanligen tre.
Till gärdsel användes oftast gran, endera kluven eller
okluven (trinne). Antalet gärdsel i höjd växlar betydligt
men är numera vanligen 8—10. Pr dag kan beräknas
att en man hugger, barkar och vässar omkring 150 stör,
hugger och klyver 500 m gärdsel samt sätter upp 60 m
gärdesgård. Virkesåtgången är av gärdsel c:a 3—4
fm3 och av stör 1—1,5 fm3 pr 100 m gärdesgård.
JRishag är egentligen ett av ris flätat S., men därmed
menas också mera eller mindre löst uppkastade buskar
eller träd med grenarna kvarsittande.
Taggtrådsstaket bli alltmera förhärskande, särskilt i
öppen terräng. De utgöras av två eller tre taggtrådar,
uppsatta på stolpar med 3—5 m avstånd. Taggtråden
kan vara grov (vardera löptråden över 2,4 mm i diam.)
eller klen (2,1—2,4 mm i diam.), fyrtaggig eller
tvåtag-gig. Avståndet mellan taggarna på tråden är 7—15 cm.
Beroende på grovlek, antalet taggar och avstånd
emellan dessa väger 100 m tråd vanligen 8—13
kg och säljes i 15 kg rullar för klen tråd och 25 kg för
grov tråd. Taggtrådsstängslen äro rel. ofarliga, om
de uppsättas på öppna platser samt trådarna hållas väl
spända. För att åstadkomma och hålla en god sträck-
ning, måste hörn- och ändstolpar stagas väl. Kramporna,
varmed tråden spikas fast vid övriga stolpar, få ej slås
in mera, än att tråden lätt kan löpa. Vid användande
av slät tråd, bör diametern vara minst 3,6 mm och
stolpavståndet ej större än omkring 3 m. Antalet trådar
måste vara minst tre.
Slanstaket kan göras av kluvna eller runda slanor,
trindslanor. Stolparna i slanstaket måste vara något
grövre än i taggtrådsstaket och sättas på högst 3 m
avstånd från varandra. Avståndet mellan slanor eller
tråd i ett staket bör vid två trådar vara 60 cm mellan
marken och första tråd samt 40 cm mellan trådarna,
vid tre slanor eller trådar 45 cm från marken och 30
cm mellan slanor eller trådar. Kombination av slanor
och tråd eller olika slag av tråd förekommer ofta.
Nät-, rut- eller flätverksstångsel användas mest för
mindre djur. De ställa sig relativt dyrbara.
Stolpar till alla slag av S. kunna slås ned i jorden eller
också stenas. Ett par man beräknas hinna slå ned 200
stolpar pr dag, under det att vid grävning av gropar
och stensättning en man ej sätter ned mera än c:a 35
stolpar. En man spänner och spikar 800—1 000 m tråd
pr dag. Vid uppsättning av slanstaket, i vilket fall
stolparna böra stensättas, hinner en man pr dag endast
omkring 40—50 m.
Som stolpvirke är tall och ek vanligast. Lärk, en och
gian komma också till användning samt ibland järn,
betong och sten. Hållbarheten för furu- och
lärkträdsstolpar är 5—7 år för klena och c: a 10—12 år för grova
och kärnfulla men i jorden nedslagna, under det att
stenade stolpar stå ungefär 50 % längre tid. Konserverade
få stolparna större hållbarhet.
I vissa orter användes ofta som S. stengärdesgårdar
av olika beskaffenhet, någon gång också jordvallar och
häckar.
Sedan ett par år tillbaka ha även elektriska S.
använts. Dessa komma ursprungligen från Amerika,
ehuru de nu tillverkas även i Sverige.
Konstruktionen är sådan att på isolatorer, anbragta
å stakar eller stolpar, uppsättes en slät tråd eller helst
taggtråd, för kor c:a 90 cm över marken, i vilken,
medelst en särskild apparat, med en sekunds mellanrum
utsändes en eller två strömimpulser. Spänningen är
hög men strömstyrkan obetydlig. Kontakt med tråden
är därför, samt även på grund av den
intermitte-rande strömmen, fullkomligt ofarlig men utlöser dock
en mycket obehaglig känsla, vilket gör att djuren
undvika beröring med tråden. Anslutning kan ske antingen
till kraftledning eller batteri. I Sverige tillåtes dock
ej försäljning av apparater för nätanslutning på grund
av därmed förenade risker för djur och människor.
Strömförlusterna äro små om tråden är väl isolerad
och ett torrbatteri beräknas räcka för en betessäsong.
Ar, 193.8 funnos i Sverige egentligen blott några
895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
