Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Surtornsväxter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Surtornsväxter-
purpurfärgade, invändigt gula blommor. Den från
Japan härstammande Epimedium macrantum har
något större, gula, vita eller violetta blommor.
Podo-phyllum Emodi har vita blommor och bruntecknade
blad. Varieteten Chinensis har rosafärgade blommor
och flikiga blad. G. Dbg.
Sussex, se Hönsraser.
Sutt, se Groblad.
Sval, en i Norrland använd benämning för
växtföljds-vallar. Ew. Å.
Svalg, se Fodersmältningsorgan.
Svaljord, se Jordarter.
Svampar kallas en mycket artrik grupp av lägre
kryptogamer, som sakna klorofyll och sålunda icke kunna
självständigt assimilera kolsyra, utan äro hänvisade
till ett saprofytiskt eller parasitiskt levnadssätt. Till
S. ha förr även bakterierna förts, ehuru de
representera en lägre utvecklingstyp. Det vegetativa systemet
utgöres hos S. av ett mer eller mindre utvecklat
mycelium av svamptrådar, hyfer, vilka som ett fint
mögelaktigt eller spindelvävsliknande trådsystem kläder
eller genomväxer substratet. Mera iögonfallande äro
dock förökningsorganen, som äro mycket olika byggda
inom olika grupper. Den enklaste formen av förökning
är medelst konidier, små enkla celler, som avsnöras från
en mycelietråd. Denna enkla sporform förekommer
ofta jämte en eller flera andra hos olika S.-arter.
Länge trodde man, att S. uteslutande hade könlös
förökning, men efter hand har könlig fortplantning i
en eller annan form påvisats hos en mängd S. av skilda
grupper, och man torde numera få räkna med att
sådan så småningom skall låta sig påvisas hos de flesta,
kanske alla.
De parasitiskt levande S. äro givetvis att uppfatta
som skadliga, såvida deras värdväxt är en nyttig art, och
då de flesta, väl snarast alla, gagnväxter angripas av
en eller flera S., så blir antalet skadliga arter
synnerligen stort. Till dessa komma ytterligare de
jämförelsevis få, som parasitera på nyttiga djur eller som angripa
människan själv. Även parasitiska S. kunna dock
stundom vara att uppfatta som nyttiga, om de nämligen
angripa skadedjur eller ogräs. Sådana äro dock ganska
fåtaliga. Till de nyttiga kunna också mykorrhiza*
räknas, och vidare givetvis sådana, som förmedla nyttiga
processer, t. ex. jäsningar av olika slag, främst
alkoholjäsningen. Dessutom äro ju talrika S. ätliga. Blott
undantagsvis spela de dock någon större roll som
födoämne, vilket framför allt är fallet i Ryssland, där
lantbefolkningen i stor skala insamlar varjehanda S.
och insaltar dem till vinterbehov. Det är därvid av
mindre betydelse, om även giftiga arter komma med,
då S.-gifter icke motstå saltningens inflytande.
Merendels spela S. dock endast rollen av en lyxvara eller av
krydda och äro sålunda av ringa betydelse för folk-
-Svampförgiftning
näringen. Många hattsvampar utgöra dock också en
begärlig föda för kreaturen, som gärna bita av t. ex.
champinjoner, rörsoppar, kremlor m. fi.
Insamlingen av S. i skog och mark är också av ej ringa
ekonomisk betydelse, då ju vissa S., såsom
champinjoner, murklor, kantareller, Karl Johanssvampar,
taggsvampar, blodriska, musseroner m. fi. i stor omfattning
torgföras och betalas väl. Några S. ha ju t. o. m. blivit
kulturväxter, och framför allt champinjoner
(trädgårdschampinjoner) äro föremål för en odling, som
drives i stor skala särskilt i Frankrike och i mindre
omfattning mångenstädes, bl. a. även hos oss. En
annan lönande S.-odling är den av tryffel i
medelhavstrakterna, ty denna S. betingar ett högt pris som
krydda.
Ganska många S. äro å andra sidan av betydelse på
grund av de gifter, som de innehålla. Sådana S. kunna
på grund av förväxling med ätliga arter vålla svåra
förgiftningsfall, ej sällan med döden som följd. Bland
hos oss förekommande S. äro i detta sammanhang
särskilt de vita flugsvamparna att ihågkomma, vilka
genom sammanblandning med champinjoner vållat
många olyckor. I de flesta fall äro dock de giftiga
arterna utmärkta av skarp smak, och vid iakttagande av
nödig försiktighet vid insamlandet bör knappast någon
risk föreligga. Djuren synas instinktivt undvika de
giftiga arterna. I en del fall kunna giftiga
parasitsvampar göra de växtdelar skadliga att förtära, i
vilka de leva. Detta är exempelvis fallet med
mjöl-drygesvamp på råg. Själva mjöldrygorna äro s. k.
sklerotier*, d. v. s. hårda massor av hyfer, som intaga
fruktämnets plats och vilka för S. tjäna som
övervintringsorgan och påföljande år alstra fruktkroppar
och sporer, som angripa blommorna hos råg och vissa
andra gräs. Komma de med vid förmalningen giva de
emellertid ett giftigt mjöl. H. G. S.
Svampförgiftning. Det säkraste medlet att förebygga
S. är att man känner olika svamparter och att man
undviker att använda svampar, om vilka man är tveksam.
Speciellt när det gäller murklor är det en viktig
säkerhetsåtgärd att man kokar svampen i ättika tillsatt med
vatten och häller bort vattnet. De flesta förgiftningar
orsakas av flugsvamp, av vilka vita arter lätt förväxlas
med champinjoner samt murklor, som äro mycket
oberäkneliga.
I allmänhet dröjer det flera timmar, innan symtom
uppträda i form av kräkningar, diarré, magsmärtor,
törst och ångest. Sedan tillkommer kramp, yrsel,
medvetslöshet samt förlamning av andnings- och
hjärtverksamheten. Död inträder ofta först efter två eller
tre dagar eller ännu längre tid. Behandlingen går
ut på att tömma måge och tarmar med
kräkmedel och avförande medel. Vidare ges stimulerande
medel såsom starkt kaffe. Läkare ha möjlighet att
901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
