Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svaveljärn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svaveljärn -
.Svaveljärn, se Svavel.
Svavelkalk, se Skadedjursbekämpning.
Svavelkalk vät ska, se Besprutning.
Svavelkis, se Mineral.
Svavelsyra, vitriololja, H,S04> är en färglös, i
koncentrerad form tjockflytande, mycket starkt frätande
vätska. Handelns vanliga koncentrerade syra (96%)
har en eg. v. av 1,84, »oleum» eller »rykande svavelsyra»
ett växlande överskott av svavelsyreanhydrid (S03)
löst i svavelsyra, »svavelsyra 60° Be» innehåller 78 %
syra och har en eg. vikt av 1,71, »ackumulatorsyra» är
betydligt mera utspädd (eg. vikt 1,18—1,40).
Koncentrerad S. framställes i mycket stor skala
genom oxidation av svaveldioxid (framställd genom
förbränning av svavel eller svavelkis) enligt två metoder,
blykammarmetoden och kontaktmetoden. Den förra
lämnar en något utspädd syra, som lämpar sig för
super-fosfatframställning, medan den senare som första
produkt ger oleum.
S. blandar sig med vatten under stark
värmeutveckling, varför utspädning bör ske genom att S.
försiktigt hälles i vatten, ej tvärtom, då i senare fallet
mycket farliga, nästan explosionsartade reaktioner
.kunna uppkomma. Syra av större halt än 78 %
angriper icke järn, varför den kan försändas i tankvagnar
och järnfat, medan för mera utspädd syra glas-,
sten-gods- eller blykärl måste användas. Även träkärl
kunna användas för utspädd S.
S. är en stark, tvåbasisk syra, och ger därför två
serier salter, sulfat och bisulfat. De förra, »normala»
sulfaten äro i allmänhet lösliga i vatten, dock med
några viktiga undantag; blysulfat och bariumsulfat
äro nästan olösliga, kalciumsulfat (gips*) svårlösligt.
En mycket stor del av svavelsyreproduktionen
användes för framställning av gödselmedel, framförallt
superfosfat och svavelsyrad ammoniak. Stora mängder
användas också för rening av oljor, betning av metaller,
1 sprängämnesindustrien (i blandning med
salpetersyra som s. k. nitrersyra), i sulfatcellulosaindustrien
m. fi. kemiska industrier. II. E—r.
Svavelsyrad ammoniak, se Ammoniumsulfat.
Svavelsyrlighet, se Sulfit.
Svavelticka, se Ticka.
Svavelväte, vätesvavla, H2S, är en färglös, giftig gas
med vidrig lukt, som bl. a. bildas vid svavelhaltiga
äggviteämnens förruttnelse (ruttna ägg lukta starkt
därav). S. utströmmar i vulkaniska trakter ur jorden
och finnes även löst i vissa naturliga mineralvatten.
I laboratorier, där den är ett viktigt reagens,
framställes den oftast genom inverkan av syror på
svavel-järn. Den är löslig i vatten och bildar då en svag syra,
vars salter kallas sulfider. Sådana finnas t. ex. i
besprut-ningsmedlet svavelkalkvätska, vari dock även ingå
föreningar med högre svavelhalt (»polysulfider»). II. E-r.
- Svenska kontrollföreningarnas riksförbund
Sveeiaost, se Ostsorter.
Svedjande, svedjebruk, är ett med brännkultur
besläktat jordbrukssätt. Svedjebruket var ett rovbruk
och är numera förbjudet.
Vid svedjandet fälldes skogen å ett område med
någorlunda god jord. Träden kvistades och de grova
stammarna tillvaratogos i mån av behov. Allt det
övriga spreds jämnt över markytan och fick ligga över
en sommar för att torka. Påföljande vår, innan marken
hunnit torka, brändes svedjan och behandlades med
något enkelt redskap, t. ex. å mindre områden med
hacka och kratta. Större svedjor brukades med
gaffelplog och enkel harv. Svedjan besåddes sedan med
rovor eller råg. I senare tid sattes ibland även potatis.
Någon annan gödsling än skogens och förnans aska
bestods ej. Jorden utarmades därför snabbt och
övergavs efter få år samt fick växa igen till bete och så
småningom även med skog, vilken efter något tiotal
år åter svedjades. S. E—n.
Svedjebruk, se Svedjande.
Svedjerova, se Rova.
Svenska allmänna djurskyddsföreningen, se
Djurskyddsföreningar.
Svenska ardennerhästar, Avelsföreningen för, se
Avels-förening.
Svenska betes- oeli vallföreningen, se Betes- och
vallföreningen.
Svenska dahlieklubben, se Trädgårdsförening.
Svenska exportslakteriernas förening u. p. a. stiftades
1932. Styrelsen har sitt säte i Malmö. Till S. äro
16 exportslakteriföreningar anslutna.
Svenska fjäderfäsvelsföreningen bildades 1898; antal
medlemmar omkring 10 000. Expedition: Vasagatan
5, Stockholm. I. J-n.
Svenska fullblodsavelsföreningen stiftades 1919 och
utgör en sammanslutning av fullblodsuppfödare och
för kapplöpningsväsendet intresserade samt har till
uppgift att befordra fullblodsavel och
kapplöpningssport. Antal medlemmar 1940 var 53.
Svenska fåravelsföreningen bildades 1917; omkring
800 medlemmar. Adress: Parkgatan 14, Stockholm.
I. J-n.
Svenska halvblodshästen, se Hästraser.
Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund stiftades
1912 och har till uppgift att utgöra ett föreningsband
mellan lokala hemslöjdsföreningar och att arbeta för
att vidmakthålla och utveckla hemslöjden på den
s. k. folkkonstens gamla grund.
Svenska husdjurskonsulentföreningcn, se
Husdjurs-konsulentföreningen, Svenska.
Svenska jordbrukskreditkassan, se Jordbrukskassa.
Svenska kontrollföreningarnas riksförbund stiftades
1938 och har till ändamål att tillvarataga
kontrollföreningarnas intresse. Antal medlemmar 1940 ut-
903
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
