Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tak och takkonstruktioner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tak och takkonstruktioner
Tall
takstolar, som ställas på 3 à 4 m avstånd från
varandra. Även dessa takstolar hava tidigare i allmänhet
dimensionerats »på känn» och hava dessutom i
konstruktionshänseende företett stora brister. Under senare
år ha emellertid även vid lantmannabyggnadernas
projekterande tekniskt utbildade personer anlitats,
och därigenom ha i mycket stor utsträckning dessa
takstolar ändrat utseende och förbättrats. Ställas
takstolarna på detta större inbördes avstånd, måste
på dem läggas längsgående trä, s. k. åsar, parallellt
med takfoten och med c:a 1 m avstånd sinsemellan,
för att uppbära yttertaket. Vid logbyggnader, som
sakna mellanbjälklag, förses takstolarna med långa
stödben, som utföras i samband med
väggkonstruktionen och överföra belastningarna ända ned- till
marken.
Taktäckningsmaterialet måste som nämnts väljas
med tanke på takets lutning. Förr användes t. ex.
ofta halmtaktäckning och detta måste läggas på
relativt branta T., då vattnet annars skulle bli kvar
i ojämnheterna och därigenom äventyra takets
livslängd. Motsatt är förhållandet med torvtak, som på
ett brant T. skulle regna bort. Båda dessa material,
som i så hög grad satt sin prägel på den äldre lantliga
bebyggelsen, ha stora praktiska och estetiska värden,
men ha måst stryka på foten för den nya tiden, som
å ena sidan fordrar lättare, å andra sidan mera
brandhärdiga T.
Plåttak. Till offentliga byggnader och andra, där
höga fordringar ställas på utseende och livslängd, är
kopparplåten utmärkt, men anläggningskostnaderna äro
tyvärr mycket höga. Betydligt billigare är den
gal-vaniserade plåten, som för taktäckning tages 0,">6 och
0,71 mm tjock. Ett väl skött plåttak har en livslängd
av över 40 år. Ett sådant T. måste emellertid
underhållas genom målning, vartill användes blyvittsfärg
med en blandning av lika delar rå och kokt linolja.
Tegeltaket har gamla anor och ett förnämt utseende.
Det bör helst läggas på taklutningar mellan 30—45°.
Tegeltaket lämpar sig bäst för enkla takformer, då
alla brytningar verka fördyrande och ofta måste
förses med plåtbeslag. Förr lades taktegel ofta på spån,
men nu är det vanligare att till undertak använda
takbräder och asfaltisoleringspapp.
Eternit består av asbestcement och har fått stor
användning för lantmannabyggnader. Det
förekommer i stora korrugerade plattor, som kunna läggas
direkt på åsarna utan panelning, men även i. små
skivor, då det lägges på ungefär samma sätt som
taktegel.
Papptäckning. De tidigare papptaken hade den
nackdelen, att de måste underhållas medelst tjärning.
Nu finnas mycket högtstående pappsorter i
marknaden, s. k. underhållsfri papp, som äro impregne-
rade med äkta eller konstgjord asfalt, och av
tillverkarna garanteras en livslängd av minst 10 år utan
underhåll. Vid täckning med papp tillämpas olika
system, såsom listtäckning, vanlig slättäckning,
slät-täckning med klistrade överlägg, dubbeltäckning och
täckning med svetsade remsor. G. B-r.
Talg är det fasta inälvsfettet från bukhålan av nöt
eller får, med smältpunkt vid 45—50° (något högre
hos får- än hos nöttalg). Det renas (skiras) genom
smältning och silning eller genom smältning i vatten
från vävnadselement. Genom upphettning till nära
smältpunkten och samtidig pressning erhålles dels ett
fastare fett (presstalg), dels en olja (talgolja eller
oleomargarin). Den sistnämnda användes tidigare
ofta vid margarintillverkning, varav denna
tillverkning fått sitt nuvarande namn. Jfr Fett. O. S-g.
Talgkörtlar, se Hud.
Talk, se Mineral.
Tall, till fam. Pinaceæ hörande släkte. Vanlig tall
(Pinus silvestris L.), som har 2 barr på varje
kortskott •— plattat halvtrinda, spetsiga, mer eller mindre
blågröna barr — anses ha invandrat både söderifrån,
den sydsvenska formen (f. septentrionales Schött.), och
event. från nordost, den nordsvenska formen, (f.
appo-nica (Fr.) Hn.). Gränsen mellan dessa tallformers
utbredning går från norska gränsen vid Lekvattnet i
Värmland, norr om Frykensjöarna, över Siljanstrakten
i Dalarna genom Gästrikland, över Dellensjöarna i
Hälsingland mot Sundsvall. Den nordsvenska formen
har kortare och styvare barr, som kvarsitta 4—6 år
å grenarna, som äro korta. Stammen är påfallande
ralc och växtfyllig med pyramidformig krona och
tunn bark. Kottarna gulgröna och lätta. Den
sydsvenska formen har längre och mjukare barr, som
kvarsitta blott 2—3 år, längre grenar, mindre
växtfyllig stam, tjockare bark samt får vid högre ålder
avrundad krona. Kottarna äro gråbruna. Såsom skilda
tallformer har man pä senare år även angivit
smal-kroniga, bredkroniga och mellanformen intermediära.
Dessa äro föremål för undersökningar beträffande
fröbeständighet. Av andra former finnas mera sällsynt
ormtall (f. virgata Casp.), vitbarriga former (med
försenad klorofyllbildning, f. variegala Carr) och
kort-barriga former (f. brachyphylla Wittr.). Former med
rik förgrening äro klot-, busk-, bord- och
paraplytall.
T. växer dels i rena, dels i med gran blandade
bestånd. De rena tallskogarna förhärska å marker,
där skogseld gått fram, särskilt i hedland (se
Skogstyper). T. får sin bästa utveckling i kontinentalt
klimat med hög och torr luft.
Fruktsättningen inträffar tidigt å fristående träd;
god kottsättning först hos medelålders träd. Fröår
med oregelbundna mellanrum; vart 4—6 år i södra
932
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
