Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ticka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ticka
Tillväxt
Ticka (Polyporus) är ett mycket stort och över större
delen av jorden utbrett släkte av rörsvampar, som
numera ofta uppdelas i flera undersläkten.
Utmärkande för arterna är, att de ha rören sammanvuxna
sinsemellan liksom hos rörsopparna men dessutom
också fast förenade med hatten, vilken hos de flesta
sitter fästad utan fot. Vävnaden i fruktkroppen är
hos en del arter mjuk, så att de t. o. m. äro ätliga,
hos andra däremot seg eller särskilt på översidan
hård och förvedad. En del arter äro saprofyter på
marken eller på stubbar, fällt virke o. s. v., andra åter
äro parasiter på levande träd, dels barr-, dels lövträd,
för vilka de bli synnerligen fördärvliga.
Bland de ätliga arterna är främst att nämna
får-tickan (P. ovinus), som mycket användes som
matsvamp, ehuru den ej hör till de mera läckra. Den
förekommer allmänt i barrskog, särskilt i mellersta
och norra Sverige, och har centralställd fot samt
välvd hatt, som på övre sidan är vit eller grågul,
under det att fot och rör äro rent vita, men vid
beröring eller tilltagande ålder bli gul- eller grönaktiga.
Tuv- eller brödtickan (P. confluens) är särskilt
utmärkt därav att den brukar växa i täta grupper av
mer eller mindre sammanvuxna fruktkroppar med
vanligen blekt tegelröd hatt. Även denna växer i
barrskog, ehuru något mindre allmänt än fårtickan.
Svaveltickan (P. sulphureus), parasit på olika träd,
särskilt ek, har vanligen gruppvis över varandra
ordnade fruktkroppar, oftast utan fot utgående från den
angripna stammen. De äro på översidan rödgula, på
den undre svavelgula, mjuka och ätliga, dock helst
efter utlakning av ett syrligt smakande ämne. Fj
äl-liga T. (P. squamosus), en fördärvlig parasit på olika
lövträd, har merendels solfjäderlika fruktkroppar, ljusa
med mörkt brungula fjäll på översidan, vilka bryta
ut från stam och grenar i vars inre myceliet lever.
Den är seg och föga njutbar.
Till de arter, vilkas fruktkroppar äro hårda och torra,
hör den synnerligen skadliga rottickan (P. annosus,
numera förd till ett släkte Fornes och även benämnd
Trametes radiciperda). Den angriper rötterna av tall
och gran och synes kunna vandra i jorden och på
detta sätt sprida sig. Fruktkropparna, som kunna
vara av mycket växlande utseende, framkomma på
både rötter och stammar och äro ganska tunna, på
översidan ofta ringtecknade. Angreppet går under
namn av rotröta. Tallticka (P. F. pini). som
har raggig, brun eller grå, mussellik hatt,
åstadkommer s. k. ringröta. Björkticka (P. betulinus) med
vitaktig fruktkropp är fördärvlig för björk, och P. ribis
angriper vinbärs- och krusbärsbuskar. Eldticka (P.
igniarius) förekommer dels på plommonträd, dels på
asp, där myceliet förstör vedens inre del och gör den
obrukbar som tändsticksvirke. Fnöskticka (P. fo-
mcntarius) angriper åtskilliga träd, icke minst bok,
där de stora hovformiga fruktkropparna framträda på
stam och grenar. Dessa funno förr stor användning
under namn av fnöske dels vid uppgörande av eld,
dels som blodstillande medel. Den brukbara delen
utgjordes av den porösa vävnaden i hattens inre.
H. G. S.
Tidlösa, nakna jungfrun (Colchicum autumnale), en
liljeväxt, från vars underjordiska stamknöl på hösten
uppskjuter två-tre violetta, sexbladiga, stora blommor,
T., som härstammar från Sydeuropa, odlas i Sverige
som prydnadsväxt. Den är giftig och innehåller
col-chicin. G. Dbg.
Tiijrerad, se Färg (och teckning).
Tilia, se Lind.
Tillträdessyn, se Arrende.
Tillväxt, —- 1. Se Näringsbehov. — 2. T. hos skog.
Träden växa dels på längden, höjd-T., dels på
bredden, diameter- eller grundyte-T., och
resultatet av båda i förening utgör
kubikmassetill-växten. Denna beräknas för en viss tidrymd,
t. ex. 10 år, av skillnaden mellan trädets kubikmassa
vid slutet och vid början av perioden. LTnder
förutsättning, att trädstammens form icke förändrats
under perioden, kan man utgående från trädet vid
periodens slut undersöka dess höjd såväl som dess
diameter för 10 år sedan. Höjden erhålles genom att
frånräkna 10 toppskotts längd, diametern genom att
avdraga de sista 10 årsringarnas dubbla bredd.
Års-ringarna mätas med en tillväxtborr*. Genom att
kubera trädet vid periodens början och slut med
hjälp av Tor Jonsons tabell (Se Skogstaxering) får
man reda på T., som är lika med skillnaden mellan
dessa båda värden.
På alldeles samma sätt kan ett helt bestånds T.
beräknas: man tar reda på dess kubikmassa vid början
och vid slutet av perioden, ocli tillväxten är skillnaden.
Kubikmassetillväxten per hektar i skogen är olika allt
efter åldern och markens produktionsförmåga eller
bonitet (se Boniteringl. Räknas T. i procent, kommer
man till mera regelbundna förhållanden, i det att
boni-teten mycket litet inverkar på den procentuella T.,
som inom en viss trakt blir beroende endast av
trädslag, ålder och behandling. Vid samma ålder på
skogen plägar tillväxtprocenten för gran vara högre
än för tall i normala bestånd.
Värdetillväxt. I regel stiger virkets värde per
kubikenhet med grovleken. Om man jämför ett
normalt bestånds värde vid 50 års ålder med värdet av
samma bestånd 10 år senare, så har det 60-åriga
beståndet högre värde, först och främst på grund av
10 års kubikmassetillväxt, men även. genom att det
60-åriga beståndet har bättre kvalitet (grövre
dimensioner, större längder, större kvistrenhet), varför
938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
