Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillväxt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillväxt
Tillväxtfaktor
värdet per m3 är högre, vilket betecknas med
kvalitetstillväxt. Det kan också inträffa, att
marknadsläget har förskjutit sig under de 10 åren, så att till
följd av inträdd virkesknapphet även samma
dimensioner, som det 50-åriga beståndet innehöll, äro mer
värda än 10 år tidigare. Denna höjning av själva
prisskalan kallas dyrhetstillväxt. S. P. (R. L-k.)
Tillväxtborr, ett instrument för undersökning av
tillväxt och ålder på växande eller fällda träd. Den
utgöres av ett stålrör, som i ena änden har egg samt en
kort bred gängning. Borren införes i trädet i radiens
fr
2SBSI
Tillväxtborr. Till vänster hopfälld, till höger färdig
för användning.
riktning, varefter ett spån kan uttagas medelst en
utdragare. På spånet: kunna årsringarna avläsas och
därmed stammens ålder vid borrstället. Växande träd
borras vanligen vid brösthöjd, varvid till antalet
års-ringar får läggas årantal för uppväxt till denna höjd
(tall 6—8 år, gran 8—12 år). Tillväxtens gång
beräknas efter årsringarnas bredd, vanligen för perioder om
10 år. Väntad tillväxt beräknas vanligen efter de
yttersta årsringarnas bredd, vid en del formler efter
bredden av de 10 sista årsringarna, vid andra efter
antalet årsringar på yttersta centimetern. Genom
sammanställning av årsringbredd och diameter vid
borrstället uträknas grovlekstillväxten, vanligen i
procent. Gängse tabeller grunda sig på den förstnämnda
metoden (10 årsringars bredd). T. tillverkas vid tvenne
fabriker i Mora. R. L-k.
Tillväxtfaktor, benämning på yttre och inre faktorer,
som reglera växtens tillväxt och
torrsubstansproduktion. T., kunna indelas i ekologiska, vilka äro
klimatiska T, och edafiska (markfaktorer), samt inre eller
hormonella T.
De viktigaste klimatiska T. äro temperatur och
belysning. Växterna kunna utveckla sig endast
inom vissa temperaturgränser, olika för olika arter,
alltefter deras anpassning efter skilda växtplatser.
Våra vanliga vilda och odlade frilandsväxter utveckla
sig ej vid temp. under 0° eller några grader däröver,
tillväxten avstannar även, om temp. stiger över 30—35°.
Dessa gränser, inom vilka tillväxt är möjlig, kallas
temp.-minimum och -maximum. Vid dessa upphör
tillväxten, utan att plantan dör; först vid ännu högre
eller lägre temp. inträder värme- resp. kölddöd.
Särskilt temp.-maximum växlar mycket; arktiska
havsväxter kunna ha max. vid 16°, medan det för
ökenväxter kan ligga över 50°. Högt temp.-minimum
omöjliggör sydliga arters utveckling i strängare
klimat, och nordliga arter med lågt maximum trivas ej
i varmare trakter. Den bästa utvecklingen får växten
vid en temp. mellan maximum och minimum kallad
temp.-optimum. Detta är för vår flora i regel beläget
mellan 20 och 25°, medan det för arktiska och
tropiska växter ligger lägre resp. högre. Vid
växthuskulturer gäller det att för varje växtart inställa temp.
så nära optimum som möjligt för att få bästa
utveckling på plantorna. — Beträffande belysningen måste
man skilja mellan ljuskvalitetens, ljusstyrkans och
belysningstidens inverkan på plantan. Den
ultravioletta delen av solljuset hämmar plantans tillväxt;
borttages eller endast minskas den, bli plantorna
etiolerade, längdtillväxten blir abnormt stark:
stammar och bladskaft bli förlängda, bladskivorna små.
Allmänt känt är utseendet av i mörker utvecklade
potatisgroddar. Det ultravioletta ljuset genomtränger
ej vanligt glas, varför rums- och växthusväxter lätt
bli mer eller mindre etiolerade, framför allt om temp.
samtidigt är hög. Tillskott av ultraviolett ljus, vilket
prövats i växthus (med kvartsglaslampor), stöter dock
på tekniska svårigheter, och har i regel givit mindre
gynnsamt resultat. Rött—orange ljus har betydelse
för kolsyreassimilationen; det befrämjar
klorofyllbildningen och är mest assimilatoriskt verksamt (se
Assimilation!. I mörker bli därför växterna vita—gula
(utan klorofyll) samtidigt som de etioleras. Som
tillskottsbelysning i växthus användes i allt större
utsträckning det röda neonljuset, som ej heller värmer
alltför starkt. — Exempel på ljusstyrkans betydelse,
se Assimilation. Vanligt är att växter utveckla sig
olika i stark och svag belysning i naturen; »skuggblad»
bli större, tunnare och blekare än i fullt solljus
utvecklade »solblad». — Avgörande för
vegetationsperiodens längd och tiden för blomningen är
belysningstiden per dygn, dagslängden. Långdagsväxter
utvecklas hastigast när dagslängden förlänges över
12 upp till 18 tim., hit höra bl. a. alla slag av
vårsäd, ärt, klöverarter, timotej, beta. Kortdagsväxter,
vilkas utveckling påskyndas om dagslängden minskas
under 12 ned till 9 tim., äro i allmänhet sydligare
arter, t. ex. vanlig böna och sojaböna, tobak och
939
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
