Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Titrering ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Titrering -
sig tillkänna på många sätt, t. ex. genom färgomslag
(ofta tillsättes »indikator*»), genom bildande av en
fällning av något olösligt ämne, genom plötslig
förändring av potentialen hos en i densamma neddoppad
elektrod m. in. "Viktiga metoder av detta slag äro
syra-bastitreringar, då en lösnings okända halt av syra
bestämmes genom T. med en lut av känd styrka
(eller tvärtom), vidare permanganat- och jodometriska
T., som grunda sig på permanganat- resp. jodlösnings
förmåga att snabbt och fullständigt oxidera många
ämnen. Oftast, men icke alltid, sker vid T.
avmätningen av den kända lösningen med hjälp av särskilda
mätkärl, byretter. H. E-r.
Tjuder, bindsle för betande husdjur, består av en
grimma med kedja saml en tjuderpåle av trä eller
järn, vilken neddrives i marken. I. J-n.
Tjudring av djur på bete förekommer särskilt i södra
Sverige, där möjligheterna för fri betesgång äro starkt
begränsade. Betet kan vid T. utnyttjas relativt väl,
men metoden är arbetskrävande och kan vid dålig
väderlek bli plågsam för djuren på grund av atl deras
rörelsefrihet blir mycket begränsad. Vid ihållande
regn och kyla böra de tagas in i ladugården.
J. J-n.
Tjur. — 1. Tjurved i barrträdsvirke uppstår, då
stammen växer i böjd ställning. Trädet strävar att stärka
veden på undre sidan och cellväggarna bli förtjockade
(höstved). Virket blir kådrikt och mörkt till färgen.
Efter avverkning bibehåller virket sin böjda form och
kan därför erhålla speciell användning. Förr ansågs T.
vara ett utmärkt material för skidor. 2. Se
Nöt-kreatursavel. R. L-k.
Tjurförening, se Nötkreatursavel.
Tjurindex, se Avelsdjur.
Tjurved, se Virke.
Tjuvbaggar (fam. Ptinidae) äro skalbaggar med stor,
kullrig bakkropp, täckt av kupiga skalvingar, med
liten rundad halssköld och i denna indraget huvud.
De leva inomhus på vegetabiliska eller animaliska
ämnen. Allmän är den gulhàriga T. eller
»mässingsbaggen» (Niptus hololeucus Fald.). Kroppslängden
är c:a 4 mm. En annan art är vanliga T. (Plinus
jur I..), vilken är något mindre, till färgen brun och
prydd med två av fjällika vita hår bildade tvärband å
täckvingarna. Båda arterna ha krumböjda, feta, vita
och brunhuvade larver med knappt märkbara ben.
Såväl de fullbildade som larverna finner man ibland
i stor mängd inomhus i t. ex. ett brödpaket, en påse
frön eller kryddor, ett herbarium, en säck spannmål,
gamla kläder eller skinnvaror, gammalt torrt virke
m. m. Genom en omsorgsfull städning och renhållning
torde dessa insekter i regel lätt kunna oskadliggöras.
A. T.
Tjuvbi, se Biskötsel.
- Tjälharvning
Tjäle bildas, då markvätskan fryser till is. Tjälningen
sker ej omedelbart, sedan jorden nedkylts till 0°,
emedan de i markvätskan lösta salterna nedsätta
fryspunkten något. De olika formerna av vatten i jorden
frysa vid olika temperatur. Först fryser det fria
vattnet, på vilket endast tyngdkraften verkar, om sådant
finnes. Dess fryspunkt ligger obetydligt under 0° C,
oftast mellan 0 och — 1°, och dess smältpunkt i regel
vid 0°. Vid ytterligare nedkylning börjar även det
kapillära vattnet att frysa, varvid detsamma först
fryser i de grövre kapillärerna och så småningom vid
ytterligare fallande temperatur i de finare. Även vid
mycket låga temperaturer förblir en del av det hårdast
bundna vattnet ofruset. Om jorden tjälar mycket
hastigt, bildas mindre iskristaller än om den tjälar
långsamt.
Då vattnet i jorden fryser, frigöres värme, vilket
gör, att jorden under tjälningens fortgång har något
högre temperatur än den ovanför befintliga luften.
Den hastighet varmed T. tränger ner i marken beror,
förutom på temperaturen, på jordens värmeledande
förmåga. Där värmeledningsförmågan är stor, t. ex. i
packad eller fuktig jord, tränger T. ned djupare. Ju
luckrare en jord är, desto långsammare tränger T.
ned och desto mindre blir tjälningsdjupet.
Långsammast sker tjälningen på mull- och torvjordar. På
dessa sker även upptiningen sakta. Ett löst, mindre
värmeledande ytlager, t. ex. ett levande växttäcke,
döda växter eller snö fördröja T:s nedträngande.
Tjälningen av jorden är i vårt land särskilt på
lerjordar av utomordentligt stor betydelse. Ingen
jordbearbetning torde kunna luckra de styva lerorna på
ett så idealiskt sätt, som frosten gör, genom
tjälningen. Den typiska grynstruktur, som lerjordarna
uppvisa på våren är ett resultat av sönderfrysningen.
Genom tjälningen luckras även jorden till betydligt
större djup, än vad som kan ske medelst gängse
jordbearbetning. Även de övervintrande
kulturväxterna gynnas av frosten, därigenom att olika parasiters
livsverksamhet upphör under den tjälade perioden. Då
snö fallit på otjälad jord, har man ibland försökt,
att med snöplog eller vält förstöra det värmeisolerande
snötäcket. Har skare bildats på den lösa snön,
befordrar man köldens nedträngande genom harvning.
S. E-n.
Tjälharvning, d. v. s. harvning av jorden så tidigt på
våren, att endast det översta skiktet hunnit tina upp,
under det att tjälen ännu är kvar nere i jorden,
förekommer ofta på mossjord i synnerhet i norra och
mellersta Sverige. Fördelarna härmed äro, att man kan
hinna med vårbruket, medan de lösa mossmarkerna
ännu bära dragarna, samt att sådden kan ske
relativt tidigt, ibland dock alltför tidigt. Risk föreligger,
att under kalla vårar säden gror så långsamt, att
944
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
