Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torrläggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torrläggning -
Torrläggning. I Sverige med dess utpräglat humida
klimat förefinnes växtfaktorn vatten i sådant
överskott, att den till följd härav skadar våra kulturväxter.
Därför måste särskilda åtgärder vidtagas för
överskottsvattnets bortledande från de odlade arealerna.
Endast under en kort tid av året och endast i vissa
trakter av landet förekommer det att kulturväxterna
lida brist på vatten. Se Bevattning. Åtgärderna för
överskottsvattnets bortledande, torrläggningen, spelar
därför en betydelsefull roll för landets jordbruk.
De olika torrläggningsåtgärderna kunna allt efter sin
art indelas i olika grupper. Sålunda skiljer man i
gällande vattenlag mellan dikning, vattenavledning,
vattenreglering och invallning.
Med dikning menar man de åtgärder, som måste
vidtagas för bortledande av det skadliga vattnet från
markytan och vidare för att sänka grundvattnet till
en för växterna lämplig nivå; detta utan att ingripande
behöver ske mot vattnets läge i en sjö eller ett
vattendrag. Göres ett sådant ingripande, talar man om
vattenavledning. Vattenreglering talar man om, då även
andra intressen än jordbruksintressen tillgodoses vid
ingreppet, exempelvis vattenkraftsintressen.
Invallning innebär, att vattnet hålles borta från ett område
medelst en omgivande vall. Området länshålles därvid
medelst pumpning.
Ett områdes T. består av två olika moment,
nämligen dels upptagande av huvudavlopp genom
området, dels genomförande av arbeten för den s. k.
detaljavvattningen.
Avlopp. Varje upptagande av avlopp bör föregås av
en detaljerad planläggning, så att garantier erhållas
för att avloppet å ena sidan förmår avleda de
vattenmängder, som kunna förekomma, men att det å andra
sidan ej överdimensioneras, då onödiga kostnader
uppstå. Som utgångspunkter vid bestämningen av
avloppets dimensioner har man dels den
vattenmängd avloppet skall föra, dels det förefintliga fallet.
Den framrinnande vattenmängden beror på områdets
storlek samt vidare på de meteorologiska och
topografiska förhållandena. De meteorologiska faktorernas
växlingar orsaka en stark variation i
avrinningsintensiteten. Under svenska förhållanden är således
avrinningen vanligen störst på våren, då snö- och
tjäl-smältningen äger rum. På sommaren går avrinningen
ned till en bråkdel av våravrinningen, detta emedan
avdunstningen då är intensiv dels direkt från marken,
dels via växterna. På hösten minskar avdunstningen
och avrinningen ökar. Vintertiden minskar avrinningen
ånyo, emedan nederbörden lagras i form av snö och
is. Även de topografiska förhållandena ha stort
inflytande på avrinningen. Sålunda förorsakar starkt
lutande mark hastigare avrinning, medan
skogsbe-vuxenhet verkar fördröjande och utjämnande. Genom
- Torrläggning
studium av de olika faktorernas verkan har man
kommit fram till vissa siffror för avrinningens storlek
pr ytenhet, s. k. avrinningskoefficienter, vilka användas
vid dimensioneringarna. Har man anledning förmoda,
att dessa koefficienter ej skulle gälla för ett företag,
igångsätter man på platsen mätningar av den
framrinnande vattenmängdens storlek och dimensionerar
härefter.
Den andra faktorn, som bestämmer avloppets
dimensioner, är det rådande fallet. Ju större fallet är, desto
större blir vattnets strömningshastighet och
tvär-sektionsarean kan minskas. Fallet bestämmes i
allmänhet av markytans lutning, men vissa möjligheter
förefinnas dock att genom grävning påverka
detsamma. Ett för svagt fall anses ogynnsamt, emedan
den motsvarande stora tvärprofilen fördyrar avloppets
upptagande. Vidare gynnas slamavsättning i ett
avlopp med låg hastighet och dessutom få vattenväxter
lättare fäste, varvid avloppet växer igen. För starkt
fall å andra sidan ger upphov till stor
strömningshastighet med åtföljande risk för sönderskärningar
(erosion), om jordarten har låg hållfasthet. Vid
tvärsnittets utformning väljes en så stark dosering*, att
ras förhindras.
Vid avloppets planering lägges dess bottenläge så
lågt och utformas tvärsnittet, så att vattenytan i
avloppet kommer att ligga under dikesögonens (se
nedan) nivå under vegetationsperioden. Man brukar
räkna med att dikesögonen då skola mynna 0,15—0,20
m över vattenytan. Vidare tillser man vid
dimensioneringen av avloppet, att vattnet vid
maximalavrinningen, vilken som nämnts vanligen inträffar på våren,
ej överstiger markytan. Att vattenytan denna tid går
över dikesögonens nivå är utan betydelse. För de
nämnda beräkningarnas utförande finnas tabellverk
tillgängliga.
Vid sidan av dessa s. k. öppna avlopp, som här
diskuterats, ha under senare tid även täckta avlopp
kommit till användning, särskilt i Sydsverige. Härvid
igenlägges avloppet med betongrör eller betongkulvert
och dräneringsledningarna inkopplas medelst
inhugg-ning häri. Täckta avlopp ha framför öppna flera
fördelar. Bl. a. är markbehovet mindre, ägofigurerna
söndersplittras ej, vilket är av vikt, i synnerhet om
avloppet går genom odlad mark, underhållet är mindre
än hos öppna avlopp, dikesrenarna såsom ogräs- och
växtsjukdomshärdar försvinna. Vidare bli
schakt-ningsmassorna betydligt mindre än vid öppna avlopp,
detta i synnerhet om det erforderliga djupet är stort.
Å andra sidan blir anläggningskostnaden för ett täckt
avlopp ofta betydande, särskilt om grövre rör- eller
kulvertdimensioner erfordras.
Vid bedömande av ett torrläggningsföretags ekonomi
är det nödvändigt att bestämma storleken av den
949
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
