Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torrved ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torrved
Torvdike
nedsättning av dess värde som sågtimmer. Torrved
blir ofta bemängt med kåda och kallas då även tör-
ved eller töre. R. L-k.
Torrvikt, se Kornvikt.
Torröta, se Fusarios.
Torsklevcrtran, se Vitaminer.
Torskmjöl, se Fiskeriavfall.
Torula, se Jästsvampar.
Torv. Med T. förstår man en grupp väsentligen av
växtrester bestående jordarter, vilka bildats i vatten
eller på fuktig mark, där resterna av det organiska
livet på grund av bristande syretillgång blivit
ofullständigt sönderdelade och anhopats från år till år.
Den långsamma sönderdelningen, vilken kan
karakteriseras som en långsam och ofullständig förbränning,
kallas humifiering eller förtorvning, stundom även
förmultning*. Vid mycket ringa syretillgång blir
humifieringen ytterst obetydlig, och en mycket stor
del av växtvävnaderna bevara sin struktur. Vid
rikligare lufttillträde blir sönderdelningen fullständigare,
och vissa slag av T. utgöras huvudsakligen av amorfa
humusämnen, i vilka endast obetydliga
vävnadsfragment kunna urskiljas. Humifieringsgraden anges
vanligen i von Posts 10-gradiga skala, där H = 1 betecknar
en ohutnifierad T., H = 10 en fullständigt humifierad
T. Föga humifierade T.-slag äro efter torkning porösa,
de starkt humifierade täta och hårda; detta gäller
dock ej de oftast väl humifierade torvmyüorna, vilka
intaga en mellanställning mellan T. och mulljordar.
De viktigaste torvbildande växterna äro i Sverige
vass (Phragmites communis), starr- (Carex-)arter,
tuv-dun (Eriophorum vaginatum), al och björk, vitmossor
(Sphagnum-arter), brunmossor (Amblystegiacéer) m. fi.
Alltefter de omständigheter, under vilka T. bildats,
och de växtarter, varav den är sammansatt, kan
ett mycket stort antal torvarter urskiljas. Dessa
benämnas vanligen efter den växt, som bildar torvens
huvudmassa (ex. vasstorv) eller det växtsamhälle,
under vilket den avlagrats (ex. lövkärrtorv). —
Vanligen indelar man torvslagen (och gyttjorna) efter
avlagringsplatsens läge i förhållande till vattenytan;
man skiljer då på limniska bildningar, som avsatts
under den normala lågvattenytan i sjöar och
vattendrag, telmuiiska i området mellan låg- och
högvattenlinjen, semiterrestriska och terrestriska omkring och
ovanför högvattenlinjen. T., som bildas under inflytande
av till markytan frambrytande grundvatten, kan
närmast hänföras till den telmaliska gruppen. En mycket
viktig grupp utgöres slutligen av sådan T., som bildas
på försumpad fastmark och är helt betingad av
nederbörden (ombrogen). Några av de praktiskt viktigaste
torvslagen äro: Limniska: vasstorv vars
huvudmassa är rötter och rotstockar av bladvass. Telmatiska:
agtorv, dvartad, av gotlandsag (Cladium mariscus);
högstarrtorv (rnagnocaricetum-torv) av högvuxna
starrarter, ofta filtarlad; kärrdy, en höghumifie.rad
starrtorv; brunmosstorv, av brunmossor, vanligen
föga humifierad; vitmoss-starrtorv, av starr och
vitmossor. Semiterrestriska: lågstarrtorv,
höghumi-fierad, av lågvuxna starrarter, lövkärrtorv (eller
skogs-kårrtorv), höghumifierad, brunsvart: alltefter det
dominerande trädslaget kan den indelas i alkärrtorv och
biörkkärrtorv, skogsmossetorv. Terrestriska organogena
jordarter: räknas ej som torvarter. Ombrogena: så gott
som alla hithörande torvslag äro näringsfattiga mo
sse-torvarter; en stor grupp utgöra
vitmossetorv-arterna, av vilka de i vårt land vanligaste äro
bildade av Sphagnum fuscum, S. magellanicum och
S. rubellum; tuvdunstorv eller fibertorv, av
tuv-dunet; rester av tuvdun äro ofta mer eller mindre
starkt inblandade i vitmosstorven. Vitmosstorv av
rismossar benämnes även rismossetorv.
De torvarter, som äro bildade i kärren, pläga
sammanfattas under namnet kärrtorv; de som bildats i
mossarna under namnet mossetorv. De senare äro
alltid mycket fattiga på växtnäring, de förra ha en
mycket växlande beskaffenhet alltefter
avlagringsplatsens näringsrikedom.
Torvarterna, som utgöra huvudparten av myrarnas
jordarter, ha fått en vidsträckt användning inom
näringslivet. I vårt land utgöra de sålunda viktiga
odlingsjordar (se Myr och Myrodling), vissa askfattiga,
höghumifierade torvslag ha fått användning som
bränntorv,* vitmosstorven som torvströ* o. s. v.
Ifråga om T:s förekomst se Myr.
Rörande torvtillgångarna i vårt land finnas exakta
uppgifter för södra och mellersta delarna av landet
från den för ett 20-tal år sedan av Sveriges Geologiska
undersökning verkställda torvinventeringen*. Denna
gav till resultat att torvmarkernas genomsnittliga
mäktighet var 2,16 m, varav vitmossetorven utgjorde
52 %, skogstorvarterna 19 % och starrtorvarterna
15 %; återstoden utgjordes av andra bildningar. I
volym räknat voro tillgångarna: vitmossetorven 13 100
millioner m3, skogskärrtorven 4 800 och starrtorven
3 900 millioner m3. Av vitmossetorven beräknades
4 300 mill. m3 vara användbar till torvströ, vilket
motsvarar c:a 7 000 millioner balar, och 12 000 mill.
m3 användbar till bränntorv. Se även Bränsle. H. O-d.
Torvbriketter, se Bränntorv.
Torvdike, ett slags täckdike, som brukar användas för
dränering av torkfält vid bränntorvtillverkning. På
bottnen av ett öppet dike med svagt doserade sidor
uppgräves en 15 cm bred och 25 cm djup ränna, vilken
täckes med sega torvor, varefter diket fylles. T., som
är föga varaktigt, kommer egentligen endast till
användning på marker med seg, oförmultnad torv.
H. O-d.
953
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
