Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trokar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trokar är ett instrument huvudsakligen avsett för
behandling av trumsjuka hos nöt. T. består av en rund
stilett med skärande spets, vilken till största delen är
omgiven av ett tättslutande rör. T. föres in genom
buk- och våmväggen i vänstra hungergropen. Då
T. till största delen är inne i våmmen, drages stiletten
ut, och våmgaserna kunna avgå genom röret. Det är
tillrådligt, att man om möjligt med handen fixerar
T., så länge denna sitter kvar i bukväggen, ty annars
riskerar man, att den vid en våmkontraktion glider ur
våmmen, så att den del av T., som är inne i bukhålan,
blir liggande mellan våm- och bukvägg. Den gör då
ej avsedd nytta utan kan orsaka en
bukhinneinflammation. Ingreppet sker i vänstra hungergropen på en
punkt belägen en handsbredd från tvärutskotten mitt
emellan sista revbenet och höftbensknölen. N. L.
Trollius, se Ängsboll.
Trollkvast, se Häxkvast.
Tromb, se Blodpropp.
Trombocyter, se Blod.
Tropaeolum, se Krasse.
Tropiska zonen, se Klimat.
Tropopaus, se Luft.
Troposfär, se Luft.
Trossbotten, Trossfyllning, se Bjälklag.
Trumla, skånskt ord för vält.
Trumma måste anläggas för vattnets framkomst, då
väg korsar mindre dike. Förr utfördes T. i allmänhet
av sten. Vid sidan av dessa stentrummor användas
numera i stor utsträckning T. av betongrör.
Det är av vikt, att en T:s dimension väljes
tillräckligt stor. Den måste även vid maximalavrinning kunna
mottaga hela det ovanförliggande områdets
vattenmängd, då i annat fall svåra skador kunna uppstå
dels på vägen och dels på ovanför liggande mark till
följd av översvämning. Vidare måste T:s höjdläge
väljas riktigt. Lägges den för högt, kan ovanför
liggande mark ej torrläggas till tillfredsställande djup.
Om den å andra sidan lägges för lågt, så att dess
botten kommer att ligga avsevärt under dikesbottnen,
blir följden en stillastående vattensamling i T. Här
kan vid frost isbildningar uppkomma, vilka hindra
vattnets framkomst.
Då allmän väg eller järnväg bygges, är vägen
skyldig bekosta sådan T., att torrläggning av ovanför
liggande mark kan ske till 1,2 m djup. Angående
övriga lagbestämmelser om T., se Vattenrätt. Y. G-n.
Trumning, se Biskötsel.
Trumpetblomma (Salpiglossis) tillhör ett
sydamerikanskt solanacésläkte; upprättväxande örter med stora,
trattformiga, något oregelbundna blommor i skiftande
färgtoner. Ett par arter och hybrider odlas i våra
trädgårdar. H. G. S.
Trumsjuka eller tympanitis förekommer hos alla
idisslande djur, mest hos nöt. Med T. menas ett
tillstånd, då våmmen blir utspänd av gas eller jäsande
foder i sådan utsträckning, att djuret blir besvärat
härav. Under normala förhållanden bildas ständigt
gaser i våmmen, vilka emellertid med tämligen jämna
mellanrum stötas eller rapas upp. Om nu av en eller
annan anledning rapningen ej kan försiggå normalt,
kan T. uppstå, och allt efter orsaken kan man skilja
på en alimentär eller primär T. och en funktionell eller
sekundär T. Alimentär T. uppstår under vissa
omständigheter, om korna förtära stora mängder av lätt
jäsbart foder. Sådant foder utgöres framför allt av
färsk, späd återväxtklöver på vallarna, och denna
form av T. inträffar därför huvudsakligen under
augusti och september. Även avslaget grönfoder, som
skördats vått och daggigt och legat i hög och hunnit
ta hetta, kan medföra T. Detsamma gäller i viss mån
för rotfrukts- och potatisblast. I vissa fall uppträder
även alimentär T. hos enstaka djur i en besättning
vintertid, utan att utfodringen har avvikit från de övriga
djurens. — Särskilt lätt uppstår T., om djuren direkt
från stallfodring sättas på klöverbete, utan att
förmagarna hunnit anpassa sina funktioner för den ändrade
utfodringen. Det är antagligt, att även andra
omständigheter kunna bidraga till en rubbning i
våmmens normala jäsningsprocesser, såsom abnorm
bakterie- och protozohalt i betesgräset, något som dock
ej är klarlagt. Det är känt, att T. uppträder svårare
under vissa år och ibland även särskilt svårt å vissa
gårdar, där någon speciell vall särskilt synes kunna
orsaka T. Det förefaller också som om, när vallarna
gödslats med starkt kvävehaltiga gödningsämnen,
t. ex. med mycket naturgödsel och urin, risken för T.
skulle bli större. Vid den alimentära T. blir innehållet
i våmmen som en enda jäsande massa. Gasen har
svårt att skilja sig från det övriga våminnehållet, och
den kan ej på normalt sätt samlas överst i våmmen
och kan därför ej avgå genom rapning, åtminstone ej
i större utsträckning. Härigenom utspännes våmmen
mer och mer och kommer att trycka på de övriga
bukorganen och på bröstorganen, varigenom cirkulationen
och andningen försvåras och djuren lätt kunna kvävas,
särskilt om de lägga sig, då trycket starkt ökas. Buken
blir större och större, vänstra hungergropen stiger
mer och mer och höjer sig i jämnhöjd med ryggen,
och även högra hungergropen fylles. Djuret blir
oroligt, sparkar med bakbenen mot ryggen och vill lägga
sig. Om en strupsond* nedföres, kommer ej nämnvärt
med gas genom denna, och om djuret trokariseras,
kommer ur trokaren endast tämligen ringa mängd
gas samt därjämte en skummande vätska. De
profylaktiska åtgärderna bestå framför allt i att ej släppa
ut korna hungriga på klöverbete, utan ge dem ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
