Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tunnland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tunnland, se Mått och vikt.
Tunntarm, se Fodersmältningsorgan.
Tuppkam (Celosia), är ett till familj Amarantaceae
hörande asiatiskt släkte av örter, som odlas för sina
lysande blomställningars skull. En sådan är C. cristata
L., som har skarpt röda, tuppkamliknande
blomställningar. Även former med pyramidformiga, greniga,
röda eller gula blomställningar finnas. En annan art,
C. argentea L., har pärlemorvit eller svagt rödlätt
blomställning. Plantor uppdragas under glas och drivas
genom gödselvattning till frodig utveckling samt
utplanteras först då kammarna äro utvecklade. G. Dbg.
Turbinmejeri kallas sådant mejeri, där drivkraften
erhålles av en ångturbin. Vanligen äro de flesta
apparaterna sammanbyggda till ett aggregat, bestående
av vattenrörspanna, matarpump,
turbinmotorseparator och regenerativpastör. Utrustningen är avpassad
för mindre mejerier med upp till 2 000 liters
timavverkning. Kombinationen av apparaterna till aggregat
medför litet utrymmesbehov.
T., som först konstruerades av J. Risberg, kommo
i marknaden år 1911 och användes på sin tid mycket
i trakter, där mjölkproduktionen var ringa. Sedan
mjölkproduktionen ökats och transportmöjligheterna
förbättrats, ha T:s antal starkt nedgått. E. C-g.
Turgor, vävnadsspänning, är ett uttryck för
vävnadens vattenhalt. Huden kännes exempelvis spänd och
elastisk, när man trycker ihop ett veck av den.
Om vattenutsöndringen ökar, vilket är fallet vid många
kraftnedsättande sjukdomar, känns vävnaden lös och
sladdrig. Vattenhalten beror i sin tur på vävnadens
salthalt, som medför ett visst osmotiskt tryck. Salterna
kvarhålla vattnet i vävnaden. G. Dbg.
Turnips, se Rova.
Tusenfotingar (Myriopoda) hava långsträckt,
mångledad kropp, som på varje led bär ett eller två par
korta ben. De stora bruna, enkelfotade arterna, som
påträffas under stenar eller bark på gamla stubbar,
äro rovdjur utan praktisk betydelse. Viktigare äro de
s. k. dubbelfotingarna. Vanliga äro de svartglänsande
arterna, som man finner i jorden. Dessa leva av
vegetabiliska ämnen och kunna göra en viss åverkan
på växternas underjordiska delar. En mycket liten
art, fläckiga T. (Blanjulus guttulatus Bosc.) förtär
gärna innehållet i större frön av t. ex. majs, betor
m. m. Den är nästan vit och har små blekröda fläckar
längs sidorna. I längd blir den blott c:a 15 mm. Allmän
är också platta T. (Polydesmus complanatus L.),
vilkens blekbruna platta rygg är småknölig. Denna art
mäter c:a 20 mm i längd. Den är vanlig i bänkar och
trädgårdsland och gör, då den förekommer i större
myckenhet, svår skada på rötter av blomster- och
köksväxtplantor. Den trivs bäst i fuktig jord, varför
denna bör utdikas och kalkas. I bänkar kan man desinficera jorden genom att hälla några cm3 kolsvavla i hål, som till ett djup av högst 1 dm borrats i jorden.
Per kvm behöves 8-10 sådana hål. A. T.
Tusensköna (Bellis perennis), en liten flerårig ört av
de korgblomstrigas familj med omvänt äggrunda blad
samt stänglar, som uppbära en korg med gula
diskblommor och vita eller rödvioletta kantblommor.
De odlade formerna ha dock ofta fyllda korgar, d. v. s.
diskblommorna omvandlade till likhet med
kantblommorna och ej sällan helt röda. Vid förvildning,
som ej sällan inträffar, visa dock sådana former stor
benägenhet att återgå till vanlig vildform. Den hör
hemma på gräsbevuxen, gärna ganska fet jord i större
delen av Europa, men förekommer hos oss vild på
sin höjd i Skåne samt på Öland och Gotland, ehuru
förvildad långt upp i Norrland. H. G. S.
Tussilago, se Hästhov.
Tuvbildning. På gräsmarker uppstå ofta tuvor genom
anhopning av olika slags vegetation, moss-, ris- och
grästuvor (starr-, tuvtåtel- och tågtuvor) o. d. eller
genom upptrampning, uppfrysning, myrors
verksamhet o. s. v., jordtuvor. Kombination av olika orsaker
förekommer ofta. I vissa trakter äro särskilt
rödmyror besvärliga genom den mängd av jordtuvor,
som de åstadkomma. Orsaken till att bildningen av
tuvor snarare gynnas än motverkas vid betesgång är,
att djuren ej så gärna trampa på förhöjningar i
markytan utan hellre på plan mark eller i gropar, varför
tuvorna få fritt utveckla sig, vartill även bidrar att
vegetationen på tuvorna vanligen är mindre begärlig. B. W. & J. B.
Tuvdunstorv, se Torv.
Tuvhacka, lätt, tunn och bred hacka med rak egg,
avsedd att helst med ett enda välriktat hugg avlägsna
mindre tuvor, ex. tuvtåteltuvor. För större jord-,
moss- och ristuvor, som ofta kräva flera hugg för att
lösgöras, användes vanligen flåhacka. B. W. & J. B.
Tuvhackning. Tuvor i betesmarkerna äro till hinder
både vid utspridning av gödsel, avslagning av rator
samt om man genom slåtter vill tillvarataga överskott
av bete, och det är därför önskvärt att få bort dem.
Att med flåhacka avlägsna tuvor är den äldsta
metoden. Kan även ske med spade. För mindre tuvor kan
tuvhacka vara lämpligast. Avhuggna tuvor bortföras i
regel, men sådana som huvudsakligen innehålla jord,
kunna även sönderdelas och fördelas på platsen där
de uppstått. Tuvor, som innehålla mycket växtdelar,
komposteras och användas som jordförbättringsmedel. B. W. & J. B.
Tuvkniv, se Tuvskärare.
Tuvplog, se Tuvskärare.
Tuvråg, se Råg.
Tuvskärare. Många olika redskap ha konstruerats för
att avverka tuvor. Fabriksmässigt ha sådana huvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
