Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ugerup ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
U
Ugerup, statens försöksgård i Kristianstads län,
omfattande 83,25 ha åkerjord. Verksamheten vid U.
började 1 jan. 1940 och omfattar huvudsakligen
sandjordarnas växtodlingsproblem, i första hand
potatisodling. G. T-n.
Ugnskolning, se Kolning.
Ull kallas hårbeklädnaden (fällhåren) hos får,
angora- och kaschmirget, kamel, lama och alpacka m. fl. djur.
Vanligen menas med U. fårull, som är den viktigaste.
U. bildas, liksom alla hår, i hårfolliklar i huden av
celler i överhudens basala lager. I övre delen av
hårroten (den i huden sittande delen av håren) börjar en
förhorning av hårcellerna, som i den ovan huden
belägna delen av håret, hårskaftet, alltså äro förhornade.
Ullhåren bestå ytterst av en överhud av tunna, platta
celler (epidermisfjäll), som hos finare U. täcka varandra
taktegellikt, så att en taggig yta bildas. Denna ökar
friktionen mellan håren och är av stor betydelse vid
bearbetningen av U. Hos grövre hår ligga
epidermisfjällen mera kant i kant, varigenom en glattare, mera
glansig yta uppstår. Innanför överhuden äro håren
uppbyggda av långsträckta, spolformiga, tätt hopfogade
celler. Denna synnerligen starka, tänjbara och elastiska
vävnad kallas vanligen barkskiktet. I en del ullhår
finnes i centrum en av löst hopfogade, oregelbundna
celler bestående lufthaltig märgvävnad, som nedsätter
U:s styrka, elasticitet och tänjbarhet. Märg
förekommer mest i grövre U., finare U. är vanligen märgfri.
U. består huvudsakligen av hornämne eller keratin,
ett kemiskt jämförelsevis motståndskraftigt
äggviteämne med hög svavelhalt (3-4 %). Kvävehalten
varierar mellan 16,5% och 17,1%. Vid hydrolys spjälkas
keratinet i olika aminosyror. I den viktigaste, cystin,
som utgör 13,1% av ullkeratinet, ingår svavelhalten i
U. Håren innehålla även salter och fettartade ämnen.
Hos färgade hår finnas pigmentkorn i bark och märg.
Primitiva fårraser äro ofta färgade, förädlade vanligen
vita. U:s specifika vikt är 1,32. Hos rå U. är hela
hårytan överdragen av ett skyddande skikt av ullfett, som
avsöndras av körtlar i huden och håller U. smidig.
Riklig mängd ullfett sammanhänger med god
spinningsförmåga hos U. och förekommer, då denna är fin,
jämn och rund i tvärsnitt. Föroreningar äro även
vanliga i U.; vid fabrikstvättning förlorar den i
genomsnitt 40 % av sin vikt.
Vissa tama fårraser, t. ex. lantraser, ha i likhet med
vilda får en dubbel fäll sammansatt av två olika slag
av hår, nämligen en yttre fäll av längre (c:a 15-20
cm) och grövre (30-80 μ) ofta mer eller mindre
glansiga, raka, vågiga eller lockiga täckhår, vilkas uppgift
det bl. a. är att bilda ett yttre skydd och att avleda
vatten, och en inre, mjukare fäll (bottenullen), som
består av kortare (omkr. 5-7 cm) finare (20-30 μ),
mer eller mindre krusiga hår, s. k. dunhår, vilka skola
kvarhålla kroppsvärmen. Jämna övergångar finnas
stundom mellan dessa olika hårtyper.
Genom urval och avelsarbete ha dels frambringats
fårraser, t. ex. Leicester, Lincoln m. fl., med nästan
uteslutande långa (ända till 40 cm) tämligen fina
(30-60 μ) täckhår, dels raser med ensartad,
täckhårsfri bottenull, t. ex. merinoraser, Southdown m. fl.
Rester av täckhårsbeklädnaden kunna dock påträffas
bl. a. i form av grova, styva, korta, synnerligen sköra
s. k. »dödhär» (»kemp»), inblandade i ullfällen hos vissa
raser. Den fina U. hos merinofåren kännetecknas av
en utomordentlig finlek (i genomsnitt 14-23 μ) och
krusighet. Den finaste U. har 10-12 bågar, medelfin
U. 2-5 bågar per cm. En viss ehuru långt ifrån absolut
korrelation finnes mellan finlek och krusighet. Stora
variationer i längd, finlek och övriga ullegenskaper
finnas mellan olika raser och individer samt mellan
ullhår från olika kroppsdelar på samma djur. Även på
samma kroppsdel kunna variationerna vara avsevärda.
Dessa variationer nedsätta U:s värde. Den finaste och
bästa U. växer på fårens sidor och bogar. U:s
beskaffenhet kan starkt påverkas av djurens allmänna tillstånd
samt olika yttre omständigheter. Ullkaraktärerna äro
därjämte i hög grad beroende på ärftliga faktorer.
Ursprungliga fårraser fälla all U. årligen, hos de högt
utvecklade merinofåren sker däremot ingen fällning.
Övergångar mellan dessa ytterligheter finnas.
Hårfällningen är starkt beroende av fårens
levnadsförhållanden, mest näringstillförseln.
Speciellt utmärkande för U. är den s. k. stapel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:03 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lantblex/0981.html
