Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppfåring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uppfåring, se Plöjning.
Uppfödningskontroll (höns), se Hönsavel.
Uppkvistning, se Beståndsvård.
Uppköpshandel, se Handel.
Uppköpsmejeri, se Mejerihantering.
Upplagsnäring, näringsämnen, som växten i slutet av
en vegetationsperiod lagrar i frön, underjordiska
stammar, rötter och andra övervintrande organ och som
äro avsedda för utvecklingen av följande års
plantindivid. De vegetabiliska födoämnenas värde beror i
flertalet fall på förekomsten av starkt koncentrerad U.
U. utgöres i huvudsak av organisk näring;
mineralnäringsämnen lagras i någon mån i rotfrukter och
stamknölar men mycket litet i frön, som ju genast vid
groningen ha tillgång till markens näringsämnen. -
Organisk U. kan indelas i kolhydrat- och kvävereserver.
Av det förra slaget är stärkelse ojämförligt viktigast. Det
förekommer som stärkelsekorn av växlande storlek och
form, vilka, sammanbakade till kompakta massor,
kunna helt utfylla lagringsvävnadens celler, vilket är
fallet i många sädeskorn. De viktigaste
stärkelseproducenterna äro jämte sädesslagen, i vilkas frövita
stärkelsehalten kan uppgå till nära 80 %, ärter och
potatis bland våra inhemska kulturväxter. Ekonomiskt
viktiga tropiska stärkelseväxter äro sago- och
arrowrot. Lägre är stärkelsehalten i rotfrukter såsom
morots- och kålrotsraser. Vid frysning av t. ex. potatis övergår
stärkelse i socker. I stärkelsefattiga frön uppträder
hemicellulosa (reservcellulosa) lagrat i starkt
förtjockade cellväggar, vilka upplösas vid frönas groning; är
vanligt hos baljväxter, t. ex. lupin. Av lösliga
kolhydrat förekomma olika sockerarter som U. Rörsocker
bildar i betor en koncentrerad lösning i cellsaften (upp
till 20 %) och förekommer även i stammen av
sockerröret. Sockerhaltig är även rödlök, vilken innehåller
druvsocker, och vissa raser av majs, sockermajs. Lägre
sockerhalter påträffas i rotfrukter, bl. a. morot. På
samma sätt som socker löst i cellsaften förekommer hos
korgblomstriga växter (t. ex. jordärtskocka) kolhydratet
inulin. En ersättning för kolhydrat äro växtfetter, vilka
av växten lätt omvandlas i kolhydrat och som därför
fylla samma funktion som dessa. Fett påträffas i
vedstammar och framför allt i frukter och frön, däremot
aldrig i underjordiska organ. Det uppträder som
oljedroppar i cellerna; mer sällan finner man fasta
växtfetter, t. ex. kakaofett. Av inhemska växter med
oljerika frön märkas lin(-raser), raps, rova och solros; i de
sydligare oljeproducenterna, sojaböna, bomull, palmer,
är det likaledes fröna som svara för fetthalten.
Kväve förekommer som U. i organisk form som lagrade
äggviteämnen i växlande mängder, antingen diffust
fördelade i cellerna eller starkt koncentrerade i små
cellsaftrum, aleuron. I sädeskorn föreligga båda formerna,
som gluten i stärkelsecellerna och som korn i aleuroncellerna,
vilka senare vid målningen gå över i kliet.
Aleuronrika äro särskilt baljväxternas frön, där den
kvävehaltiga U. dominerar över kolhydratreserverna,
samt oljeförande frön, vilka alltid samtidigt äro
kväverika. - Med de nämnda egentliga lagringsorganen få
ej förblandas sådana bildningar som saftiga frukter och
bär, där U. tjänar ett helt annat ändamål, nämligen
att underlätta frönas spridning med fruktätande djur.
Ur födoämnessynpunkt ha de dock mycket gemensamt
och omnämnas därför här. De värdefullaste
beståndsdelarna utgöras av kolhydrat, särskilt sockerarter; ofta
äro de även rika på vitaminer, t. ex. tomat, citron,
nypon, hjortron. H. B-m.
Uppsiktslagen, se Vanhävd.
Uppskattning av skog, se Skogstaxering.
Uppslag, se Rotskott.
Uppsägningsräkning, se Bankräkning.
Uppvärmning. 1. U. av en byggnad kan ske medelst
lokala eldstäder, som direkt uppvärma de olika
rummen, eller en central anläggning, från vilken värme
medelst varmluft, ånga eller varmvatten ledes till
byggnadens olika delar.
De lokala eldstäderna kunna bestå av öppna spisar,
kakelugnar och kaminer.
Centralvärmeledningar kunna indelas i tre
huvudgrupper, vilka benämnas efter det värmeavgivande
mediet.
Varmluftssystemet. Enligt detta system uppvärmes
luften i en värmekammare och den varma luften
strömmar i kanaler med regleringsspjäll till resp. rum,
som även förses med evakueringskanaler. Detta system
lämpar sig bäst för lokaler där stor luftomsättning
kräves och där den inströmmande luften måste vara
varm, såsom i vissa offentliga lokaler.
Ångvärmeledning förekommer med såväl låg- som
högtrycksånga, som alstras i en panna och medelst
rörledningar föres till värmeelement i de olika rummen.
Ånga av det högre trycket användes endast
undantagsvis för direkt U. men erfordras för tvättstugor,
ångkök o. dyl.
Ånguppvärmning användes numera sällan för
bostäder. Det har bl. a. den nackdelen, att elementen
bli så heta, att damm, som kommer i beröring med
dessa, förbrännes, varigenom luften känns torr.
Varmvattensystemet är för närvarande det
förhärskande och börjar numera på de lokala eldstädernas
bekostnad vinna insteg även i de enklare hemmen. Vid
detta system värmes vatten i en panna, får därigenom
mindre specifik vikt, d. v. s. blir lättare, och stiger till
följd därav upp i rören till de olika elementen. I dessa
blir det efter hand svalare och samtidigt tyngre, varpå
det sjunker tillbaka till pannan, där det ånyo
uppvärmes för att på nytt fullborda samma kretslopp.
Detta s. k. självcirkulationssystem blir emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
