Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vall
Vallmo
tervallen upptar alltjämt huvudparten av arealen.
Under de två senäste årtiondena ha ganska stora
arealer lagts till ständig betesvall. Arealen härav
befinner sig alltjämt i tillväxt. 1927 var den 137 000
ha, år 1938 219 000 ha. Slåttervallarna äro till
övervägande del klöver- eller gräsvallar, endast en mindre
del lucernvallar, år 1932 4 800 ha.
Ursprungligen voro V. vanligen endast ettåriga,
sedermera övergick man till fleråriga V., varvid man
i södra Sverige mestadels lät V. ligga i två år, i
Mellansverige i tre år och längre norrut fyra eller fem år.
Som en följd av den vidgade användningen av
betesvallar har man i södra och mellersta Sverige börjat
övergå till något kortvarigare V. Detta har också sin
orsak däri, att de äldre V., på vilka beståndet
huvudsakligen utgöres av gräs, kräva en riklig kvävegödsling.
Vallodlingen skiljer sig i flera avseenden från övriga
grenar av växtodlingen. V. skördas två eller flera
gånger under varje vegetationsperiod, oftast i två
eller flera år i rad och kräver mestadels ingen
jordbearbetning under denna tid; V. är på grund härav
en arbetsextensiv gröda och dess areal står därför i
omvänd proportion till jordbrukets intensitet. På
slättbygderna i Sydsverige och i Östergötland tar V.
endast 20—30 % av åkerarealen, i Mellansverige
40—50 %, i Dalarna och södra Norrland 60—70 %
och i norra Norrland och hela inre Norrland 70—80 %.
På V. frambringas det billigaste och i stort sett också
det naturligaste och bästa fodret, och V. ha ett högt
förfruktsvärde, varigenom växtodlingens samlade
resultat förbättras.
Artbestånd och fröblandningar. Vallbestånden
sammansättas av arter, tillhörande två växtfamiljer,
baljväxter och gräs, vilka på ett utmärkt sätt
komplettera varandra. Baljväxterna ha vanligen ett djupgående
rotsystem (undantag vitklöver), äga förmåga att samla
kväve, vilket även kommer gräsen till godo, och ha
slutligen ett högt fodervärde. Gräsen ha å andra sidan
oftast en större uthållighet och ge därigenom större
och säkrare skördar, då baljväxterna börja avtaga,
varjämte de redan från början ge vallbeståndet en
större täthet.
V. utgjordes först huvudsakligen av rödklöver, senare
upptogs också odling av alsikeklöver (se Klöver) och
timotej*. Dessa tre arter äro alltjämt de viktigaste
för slåttervallarna. Under slutet av 1800-talet
förfäktades den uppfattningen, att man vid anläggningen
av V. borde söka efterbilda de naturliga ängarna
genom att ta med ett stort antal arter i fröblandningarna.
Om en eller annan art inte trivdes, så skulle det alltid
finnas några, som kunde utveckla sig desto bättre,
och resultatet borde alltid bli en bra V. Försök med
olika typer av blandningar ha emellertid visat, att det
bästa resultatet alltid erhålles, om man i blandningen
endast medtager ett fåtal goda arter och gestaltar
betingelserna för dessa så gynnsamma som möjligt.
Av såväl baljväxter som gräs har man icke desto
mindre ett mycket stort antal arter att välja på.
Utom de förut nämnda kunna sålunda följande
baljväxter komma ifråga: humlelucern, käringgigel,
get-väppling, vit- och gulmelot; kråkvicker, häckvicker
och ängsvial ha också funnit användning i enstaka
fall, och på sistone har man i vårt land även försökt
inkarnatklöver. Av gräs finnes ett ännu rikhaltigare
sortiment; för vanliga slåttervallar kunna vi jämte
timotejen nämna i första hand ängskavle,
hundäxing, ängsvingel, engelskt rajgräs, italienskt rajgräs
och sengröe; för mångåriga eller ständiga slåttervallar
knylhavre, foderlosta och rörflen, för betesvallar eng.
rajgräs, ängsgröe, kärrgröe, rödsvingel, krypven och
kamäxing, samt i vissa fall hårdsvingel och, särskilt
i Norrland, rödven. För ett gott resultat av vallodlingen
kräves naturligtvis ett riktigt artval; men av lika stor
betydelse är, att det frö, som utsås, är av prima
beskaffenhet. Av de viktigare vallväxterna finnes ett
stort antal stammar, anpassade till olika klimatför
hållanden. Stammar från områden med ett milt
klimat äro i regel ej tillräckligt härdiga i strängare
klimat. Vid inköp av frö är det därför viktigt att ta
hänsyn till kvalitet och härstamning. I den mån det
för en viss trakt finnes goda beprövade lokalstammar
att tillgå, böra dessa i regel givas företräde, därnäst goda
förädlade stammar av svensk härstamning. Utländskt
frö från sydligare länder bör icke användas, ej heller
vanlig, ej närmare karakteriserad s. k. handelsvara.
Valet av arter bestämmes av bl. a. klimat och jordmån,
V:s varaktighet och användning (bete eller slåtter),
samt naturligtvis också av önskemål ifråga om fodret.
Mängderna av de i en blandning ingående arterna
bestämmas delvis av de nu nämnda faktorerna, dels
av fröets storlek och kvalitet (renhet, grobarhet etc.).
Vallväxternas olika sociabilitet resp. aggressivitet bör
också beaktas. Hundäxingen t. ex., som har en mycket
snabb återväxt, förtrycker lätt andra arter, däribland
klöver, och den bör därför tilldelas en mycket blygsam
roll i fröblandningar för klövervallar.
Sammansättningen av fröblandningarna anges ofta i procent,
angivande de olika arternas andel i beståndet. För
beräkningen av de frömängder, som erfordras av varje
art, utgår man från utsädesmängden för renbestånd,
härpå göres ett tillägg alltefter artantalet (2 arter
10—20 %, 3—6 arter 25 %, mer än 6 arter upp till
50 %), varefter slutligen korrektion göres för rent,
grobart frö. Exempel: (Se tab.).
För praktiska ändamål är det numera mest brukligt,
att man anger blandningarnas sammansättning direkt
i kg/ha (netto), alltså i detta fall rödklöver 12, timotej
9 kg/ha.
992
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
