Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vattenbalans ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vatten ba ans
Vattenrätt
Transpirationens styrka bestämmes av luftfuktighet
och vindstyrka samt bladens anatomiska byggnad. I
fuktighetsmättad luft sjunker den till 0 och ökar,
om fuktigheten i luften avtager. Vid högre
temperatur kan luften hålla högre vattenhalt, varför
transpirationen blir starkare och risken för uttorkning större.
Vinden bortför den vattenmättade luften från bladytan
och ersätter den med torr luft, varigenom
avdunstningen stegras; växter på vindexponerade lokaler få
svårare att upprätthålla en gynnsam V. än sådana
i skyddade lägen och bli därför ofta missvuxna och
förkrympta. För att nedsätta transpirationen och
undvika skadliga vattenförluster äro växterna utrustade
med transpirationsskydd. Vattenavgivandet till luften
äger rum genom bladens klyvöppningar*. Genom att
växten vid torka kan sluta dessa och åter öppna dem
vid högre luftfuktighet regleras transpirationen.
Klyvöppningarna kunna även vara nedsänkta i bladet eller
skyddade av hårbeklädnad, varigenom vattenpassagen
till luften försvåras. Bladytan är vidare försedd med
en katikula, ett tunt, fettartat överdrag, som är
nästan ogenomträngligt för vatten. Växter, som leva
under förhållanden med konstant eller tidvis dålig
vattentillgång ■— särskilt öken och stäppväxter -
-kallas xerofyter. Hit kunna även räknas våra
vintergröna växter, vilka då marken är frusen, lida av
vattenbrist. Sådana växter kännetecknas av starkt
utvecklade transpirationsskydd; en tjock kutikula och delvis
förvedning göra bladen fasta, läderartade (lingon,
murgröna), den vattenavgivande bladytan minskar
även, bladen bli små — barr — eller försvinna helt
t. ex. hos kaktusar. Samtidigt som transpirationen på
alla sätt inskränkes underlättas vattenupptagningen
ofta genom ett rikt utvecklat rotsystem, som
genomtränger en stor markvolym. Fetbladsväxter
(sukku-lenter), som även växa på torra lokaler, kunna i sina
förtjockade blad och stammar magasinera vatten, och
skydda sig därigenom för uttorkning vid för stark
avdunstning. Växter på fuktiga lokaler — särskilt
vattenväxter (hydrofyter), — kunna sakna ej endast
varje form av transpirationsskydd utan även de
vattenupptagande rothåren och ledningsvävnadens
veddel. H. B-m.
Vattenbehandling (hydroterapi) användes för att
framkalla temperaturverkningar. Det kan vara fråga om
såväl värmeverkningar som kyla. Jämför Kylande
medel och Omslag.
Vattenblomning, se Plankton.
Vattenbuske, se Hydrangea.
Vattendrags transportförmåga. Genom vattendragen
transporteras årligen avsevärda materialmängder till
sjöarna och till havet. Detta material består dels av
i vattnet lösta ämnen, dels av fasta partiklar. De
mindre partiklarna förekomma suspenderade i vattnet
(siam) och transporteras på så sätt, medan transporten
av grövre partiklar sker genom att dessa rulla med
strömmen på vattendragets botten.
V. stiger avsevärt med ökad vattenhastighet. Detta
medför att de största materialmängderna
transporteras vid högvatten. — Även i täckta ledningar, t. ex.
dräneringsledningar och kloakledningar, sker
materialtransport. Det är här av vikt att vattenhastigheten
är så stor, att ingen avsättning av det inkomna
materialet sker i ledningarna, emedan dessa härigenom så
småningom tilltäppas (igenslamning). Y. G—n.
Vattenfåra användes för avledande av dagvatten*
från åker. V. upptagas huvudsakligen för övervintrande
grödor och då marklutningen är svag. Riktigt anlagda
V. äro i hög grad ägnade att motverka uppkomsten av
isbränna. Y. G-n.
Vattenglas, en blandning av natrium och kaliumsilikat.
Handelns V. är en sirapstjock, brungul till gul vätska
med en halt av 30—60 % fast V. Det användes
till framställning av kitt och konststen, till
impregnering av papper, trä och tyg för att minska
eldfara samt till äggkonservering. G. Dbg.
Vattenhästar, se Slinger och Smittsam anämi.
Vattcnkalv, se Förlossning.
Vattenkapaeitet, jords, se Jordanalvs.
Vattenklöver, bläck en (Menyanthes trifoliata) är en
till fam. Gentianaceae hörande vattenväxt, spridd över
hela landet vid å- och sjöstränder samt i kärr.
Rotstocken kryper i bottendyn, och bladen äro trefingrade,
ganska saftiga, blanka, blommorna samlade i klase,
vita eller rödaktiga, kronbladens yta egendomligt
fransig. På grund av sin halt av bitterämnen har V.
sedan gammalt funnit användning som läkeväxt och
bladen äro fortfarande officinella. II. G. S.
Vattenkultur, se Gödslingsförsök.
Vattenpump, se Pumpar.
Vattenringpump, se Pumpar.
Vattenrätt plägar uppdelas i lukrativ V., som reglerar
vattnets tillgodogörande för olika ändamål, och
defensiv V. med bestämmelser om jordens befriande från
skadligt vatten. Tidigare gällde för den lukrativa V.
K. F. om jordägarens rätt över vattnet å hans grund,
förordningarna om allmän farled och om allmän
flottled* samt flottningsstadgan, alla av 30/12 1880.
Den defensiva V. innehölls i lagen om dikning och
annan vattenavledning 20/6 1879. Nu gällande
Vattenlag 28/6 1918 omfattar båda slagen av V. samt
dessutom bestämmelser om kloakledningar.
Jordägaren har fri disposition över det vatten, såväl
rinnande som stillastående, som befinner sig å hans
fastighet, dock under förutsättning att han ej kränker
andras rätt, t. ex. genom uppdämning eller
bortledande av vatten till förfång för ovan eller nedan
liggande fastighet, farled, fiske etc. Ett skydd för dessa
1003
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
