Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ven ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ven
Ventilationsfläkt
mesta fröet kommer från Tyskland och Amerika —
men förädlingsarbetet pågår på flera håll. Fröets 1
000-kornvikt är 0,1 g. För statplombering kräves 90 %
renhet, 90% grobarhet, högst 150 000 ogräsfrön,
därav högst 250 svårare pr kg. Utsädesmängden vid
rensådd beräknas till 15—20 kg/ha.
Rödven (A. capillaris L = A. tenuis Sibth. = A.
vulgaris With.), ett löst tuvat gräs, mycket
påminnande om föregående art men lägre och finare och med
mycket kort snärp. Rosettskott utvecklas dels från
den korta rotstocken, dels från korta underjordiska
utlöpare. Den har ungefär samma utbredning som
föregående art men växer på torrare lokaler; den är
bl. a. mycket allmän på jämförelsevis torra
sandjordar och spelar i Norrlands självsådda, mångåriga
vallar en mycket stor roll. Under senare år har man i
Norrbotten börjat med fröproduktion av detta gräs.
Brunven (A. canina L.) liknar mycket föregående
art, men skiljer sig från denna bl. a. genom längre
snärp och genom de långa krypande, ovanjordiska,
rotslående skotten, som utväxa på hösten. Den
förekommer huvudsakligen i kärr och mycket fuktiga
ängar, och stundom som ogräs i myrodlingar.
Som prydnadsgräs odlas stundom A. nebulösa Bois.
för sin »dimlikt» fina vippa. II. O-d.
Vener, se Blodomloppsorgan.
Venidium, växtsläkte tillhörande familj Compositæ.
Arterna äro ettåriga örter, de flesta från Sydafrika.
Hos oss odlas som prydnadsväxt V. fastousum, som
har ulliga blad och blomkorgar med orangegula
strålblommor kring den bruna disken. G. Dbg.
Ventilation av stallbyggnader.
Ventilationsanläggningens ändamål är dubbel, dels skall den till
förbättrande av stallets hygien och djurens välbefinnande
reglera stalluftens relativa fuktighet, temperatur och
rörelse, dels skall den genom bortledande av
vattenånga minska byggnadens underhållskostnader och öka
dess livslängd.
Hela ventilationsspörsmålet är på det intimaste
knutet till stallets värmebalans och den producerade
vattenångan, vars avlägsnande är ventilationens
viktigaste uppgift. Under ett dygn kan man räkna med
en producerad vattenmängd pr nötkreatur av 6—8
kg, vartill kommer det vatten, som avdunstar från
saftfoder och vid stallets rengöring. En tung häst
producerar i det närmaste lika mycket vatten som en
ko, en sugga över 2 kg samt mindre svin i förhållande
härtill. Detta gör att ett djurstall, av vad slag det
vara må, där ventilationen är försummad, på kort
tid måste bli fullkomligt genomdränkt av vatten.
Genom V. skall emellertid utom fuktigheten även
temperaturen regleras, och därför måste man vid ali
ventilationsberäkning utgå från den värmemängd
som alstras i stallet. Utom i Norrland kan man sällan
räkna med konstgjord uppvärmning annat än i
svinstall. Vanligen har man endast den värmemängd, som
djuren själva producera till sitt förfogande och måste
basera ventilationsvolymen på denna. Lyckligtvis kan
man även utan eldning räkna med avsevärda mängder
alstrad värme, för en ko t. ex. minst 16 000 kgkal.
pr dygn.
Av den värmemängd man erhåller från djuren är
en stor mängd bunden vid vattenångan. Förhållandet
mellan på så sätt bunden samt fri värme växlar
avsevärt vid olika temperaturer och varierande relativ
fuktighet, men är vid en temperatur av 14° och en
relativ fuktighet av 64 % ungefär som 1: 3. För
ventilationsändamål skulle alltså c:a 3/4 av den
producerade värmemängden stå till förfogande, men tyvärr
försvinner en mängd av denna värdefulla produktion
genom begränsningsytorna, d. v. s. väggar, tak, golv,
fönster och dörrar. Det är detta som gör, att
ventilationsfrågan redan vid valet av byggnadskonstruktioner
och material spelar en avgörande roll, ty i en dåligt
isolerad byggnad är det praktiskt taget omöjligt att
ventilera ordentligt; allt för stora värmemängder
bortgå då genom transmission. Detsamma är
förhållandet, om stallrummet är för högt eller i andra
avseenden för stort för det befintliga djurantalet.
Vid V:s praktiska utförande kan man antingen
begagna sig av vertikala trummor eller fläktar. Äro
trummorna rätt dimensionerade och placerade kan man
utan mekaniska anordningar avleda den varma och
fuktiga stalluften genom dessa. Det är av största
vikt att trummorna äro tillräckligt stora, samt att de
anbringas där stalluften är varmast och samtidigt
mest fuktighetsmättad. Har man tillräcklig
ventilationsvärme till sitt förfogande fungerar detta system
mycket tillfredsställande och har framför allt den
fördelen, att alla driftskostnader bortfalla. Den
mekaniska V. åstadkommes mest med skruv- eller
propellerfläktar och torde endast kunna rekommenderas
där strömpriset är mycket lågt, då det annars alltför
lätt händer, att lantbrukaren genom malplacerad
sparsamhet sätter den ur funktion, när den som
bäst behövs.
Vilket system man än använder för bortledandet
av den fuktighetsmättade varma luften, måste det
kombineras med ändamålsenliga luftintag. Dessa böra
ordnas så, att tillräckliga luftmängder kunna inkomma
utan att djuren bliva utsatta för drag. Numera
kombineras luftintagen ofta med fönsterna, som då måste
konstrueras på lämpligt sätt, så att den
inströmmande luften ej riktas mot djuren. Av vikt är, att
såväl luftintag som evakueringsanordningar göras
reglerbara. G. B-r.
Ventilationsfläkt. Frågan om det lämpligaste sättet
för ventilationens anordnande i stallarna är mycket
1007
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
