Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vete ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vete
Vete
Serie [-Kromo-somtal-] {+Kromo- somtal+} 2n Vilda veten Kulturveten
Speltveten Nakna veten
Axspindel lätt sönderfallande Kärnorna fast oms Mogen axspindel bräcklig utna av blomfjällen Mogen axspindel seg. Kärnor löst omslutna av blomfjället
Enkornserien Monococca 14 (diploid) aegilopoides Bal. Thaoudar Reut. monococcum L. (saknas)
jEmmerserien Dicoccoidea (tvåkorn) 28 (tetraploid) dicoccoides (Körn.) Schulz dicoccum (Schrank) Schüll durum Desf. turgidum L. polonicum L. persicum Vav. pyramidale(Delile) Perc. orientale Perc.
Dinkeherlen Speltoidea 42 (hexaploid) ej kända Spelta L. vulgäre Vill. compactum Host. sphaerococcum Perc.
Ryssland, Nord- och Sydamerika, Sydafrika och
Australien. T. dicoccum, emmervetet, en relikt från äldre
kulturer, odlas alltjämt i ringa utsträckning i
medelhavsländerna. T. monococcum, enkornvetet, är likaledes
en relikt, som bl. a. odlas i Mindre Asien. T. pyramidale,
T. orientale och T. polonicum ha icke någonstädes
någon större betydelse. Av de flesta vetearter finnes
såväl höst- som vårveten; av det vanliga Y. finnes även
former, som kunna odlas både som höst- och
vårvete, s. k. växelveten. I vårt land har veteodlingen
gamla anor; de äldsta fynden (från Södermanland)
härröra från början av yngre stenåldern, 3 000 år f. K.
Under nämnda tidsperiod synes emmern ha varit
dominerande, men även vulgäre och compactum odlades
i stor utsträckning, och något enkorn förekom också.
Sedan gick veteodlingen starkt tillbaka, enkorn
och emmer försvunno helt och hållet, och under hela
medeltiden upptog V. mindre än 1 % av åkerarealen.
Därefter inträdde en långsam ökning, men ännu år
1800 var vetearealen endast 14 000 ha; under
1800-talet växte arealen till omkring 75 000 ha, och under
1900-talet har den ytterligare stegrats till omkring
300 000 ha. Anmärkningsvärd är också
vårveteodlingens ökning under de senaste årtiondena. Under åren
1911—1915 var den i genomsnitt 7 100 ha, 1931—1935
66 300 ha.
Sorter. Sedan enkorn och emmer försvunnit från
odling i vårt land, utgjordes sortimentet dels av T. vulgäre
med långa, glesa ax, (glatta eller sammetsludna [-[sam-metsvete]),-] {+[sam-
metsvete]),+} s. k. kavelvete eller långvete, och T. compactum,
kubbvete eller dvärgvete. Under 1700-talet prövades
även en del andra vetearter, t. ex. T. Spelta, spelt-
vete (eller s. k. »turkisk hafra») och T. turgidum.
Mot slutet av 1800-talet började man införa utländska
vulgare-V., särskilt det i England uppkomna,
tät-axiga squarehead-V. Detta var visserligen alltför
frostömt och hade en sämre kvalitet än de gamla
lantvetena, men det hade ett styvare strå, en större
motståndskraft mot gulrost och en avsevärt högre
specifik avkastningsförmåga. Genom en intensiv
förädlingsverksamhet har det sedermera lyckats att förena
de gamla svenska lantvetenas goda vinterhärdighet och
höga kvalitet med squareheadvetets styva strå och
höga avkastning. Vi förfoga nu över ett stort antal
sorter, anpassade för landets olika delar.
Höstvetesorter för skånska slättbygden och angränsande
områden med goda förutsättningar för veteodling.
Standard (Weibullsholm 1921), ur Iduna x Tystofte Småvete;
har god avkastning och vinterhärdighet, hög
rymdvikt och kärnkvalitet, kort och ganska styvt strå,
mycket god motståndskraft mot gulrost och
strå-knäckare samt jämförelsevis sen mognad. Standard II
(Weibullsholm 1936), linje ur Standard med högre
kärnavkastning men f. ö. i huvudsak lik denna. Stål
(Svalöv 1927) ur Pansar x Sol II, god kärnavkastning,
stråstyrka och bakningsduglighet. Drott (Svalöv 1931)
ur Sol I x Tystofte Småvete; något tidigare än de
flesta övriga sorter för detta område. Äring
(Weibullsholm 1932), ur Ankar x Saxo; överlägset Standard
i vinterhärdighet, gulrostresistens och stråstyrka; har
hög rymdvikt och bättre bakningsduglighet än
flertalet sydsvenska höstvetesorter. Mognar någon dag
senare än Standard. Äring II (Weibullsholm 1936);
syskonsort till Äring med högre avkastningsförmåga och
1009
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
