- Project Runeberg -  Svenskt lantbrukslexikon /
1011

(1941) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vete ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vete

Vetemyggor

V. har liten förmåga att upptaga svårlösliga
näringsämnen och ställer därför stora krav på jordens halt
av lättlöslig näring; vanligen erhåller V. ganska mycket
gödsel, såväl stallgödsel (givan bör dock ej vara alltför
riklig, utan det är bättre att ge en större giva till
förfrukten) som konstgödsel. Före sådden ges fosfat,
lämpligast i form av superfosfat, och på kalifattiga
jordar kali. Kvävegödslingen till V. är mycket räntabel
och bör i regel uppgå till 30 à 40 kg kväve pr ha,
i kalkkväve eller salpeter. Kvävet på våren bör ges
sent, t. ex. i maj månad.

Höstvetet är mindre beroende av såtiden än rågen.
En jämförelsevis tidig sådd är dock att föredraga
framför en alltför sen. Alltför tidig sådd kan emellertid,
om hösten blir lång och varm, medföra svåra skador av
svampsjukdomar (t. ex. brunrost) och parasiter. I
mellersta Sverige sår man lämpligen under första
hälften av september, i södra i senare hälften. V. kan
sås i fuktigare jord än rågen. Vårvetet bör sås så tidigt
som möjligt, först av ali stråsäd. Vårvetefälten måste
därför obetingat vara höstplöjda. Utsädet bör ha en
renhet av minst 99 % och en grobarhet av lägst 93 % hos
liöstvete och 92% hos vårvete. Utsädesmängden av
höstvete varierar i vårt land mestadels mellan 180
och 200 kg/ha. Vid sådd i normal tid på jordar i hög
kultur kan utsädesmängden minskas ned till 120 kg/ha.
Vid mycket sen sådd ökas den. Vid bredsådd ökas den
med 20—-30 %, och vid sådd med stort radavstånd
(+ häckning) minskas den med 10—25 %. Av
vårvete sår man i regel 160—-200 kg/ha på bättre jordar
och 200—240 kg/ha på något svagare jordar.
Vanligen sås V. med normalt radavstånd 11 à 12 cm; i
mycket gynnsamma lägen kan det sås på 20—22 cm,
vilket avstånd möjliggör häckning. Myllningsdjupet,
som varierar något med jordarten, bör icke
understiga 2 cm och icke överstiga 6 cm, vanligast är 3 à
4 cm.

På våren är en broddharvning för att förstöra
ogräs och luckra jorden synnerligen nyttig och
välgörande. En del ogräs ha hög frekvens i
höstvetefälten, särskilt gäller detta penninggräs* (Thlaspi
arvense). Vid den tid på våren, då ogräset börjat
blomma, men V. ej börjat skjuta strå, kan ogräset
effektivt bekämpas medelst toppning. Denna åtgärd
kan även vara berättigad såsom ett sätt att förebygga
liggsäd i mycket täta och frodiga vetefält. Ogräset kan
även med framgång bekämpas medelst bestoftning
med kalkkväve 200—300 kg/ha, varigenom
samtidigt annan kvävegödsling göres överflödig. Tidigare
ansågs häckning obetingat nödvändig på de bättre
jordarna (för att deras produktionsförmåga skulle
helt utnyttjas), men numera anses den i allmänhet
mindre lönande, framför allt emedan den lätt
förorsakar ojämn mognad och till följd därav sämre kvalitet.

V. bör skördas, då det befinner sig i
gulmognads-eller början av fullmognadsstadiet (se Mognad).

Avkastning. Skörden av höstvete uppgick i genomsnitt
för åren 1931—1935 till 24,1 dt/ha; 1938 nådde den
sitt högsta värde med 28,6 dt/ha; högsta
hektarskördarna erhållas i Skåne, medeltal 27,3, resp. 34,5 dt.
Mindre än 30 dt/ha torde dock i allmänhet betraktas
som dålig skörd; en mycket god skörd är 50 dt/ha.
Vårvetet ger betydligt lägre avkastning, 1931—35 18,3
dt/ha, 1938 20,3. Den lägre skörden uppväges dock
delvis av högre kvalitet, varjämte odlingskostnaderna
äro mindre. De viktigaste veteodlande provinserna äro
Skåne och Östergötland; härifrån kommer ungefär
113 av hela veteskörden. Halmskörden är hos både
höst- och vårvete omkr. 1 y2 ggr kärnskörden.

Som normalkvalitet gäller rymdvikt 77,0—77,4
kg/hl (= 129—129,4 holländsk vikt), högst 1 %
grodda kärnor, högst 1,5 % sönderslagna eller
djur-ätna kärnor och 17,5 % vatten; för högre kvalitet
erhålles pristillägg, för lägre prisavdrag; för att vara
leveransgill som brödspannmål, måste vissa
minimi-värden uppnås.

Av vetekärnan utgör frukt- och fröskal 5 %, grodden
2—3 %, aleuronskiktet 7—9 %, mjölkroppen 83—85
%; den genomsnittliga kemiska sammansättningen är
ungefär (vid 15 % vattenhalt) vatten 15 %, råprotein
12 %, fett 1,5—2 %, kolhydrater 67 %, växttråd
2—2,5 %, mineralämnen 1,5—2 %. Huvudparten av
råproteinet är gluten. Dennas mängd och
beskaffenhet, elasticitet, svällningsförmåga m. m. är avgörande
för V:s bakningsduglighet*. Se även Stråsäd.

Sjukdomar och skadedjur: Bland de talrika
parasitsvamparna och skadedjuren kunna i främsta rummet
nämnas gulrost, svartrost, stinksot, stråknäckare,
rotdödare, vetemygga och rågbroddmygga; vidare flygsot
(se Sotsvampar), mjöldagg, sotdagg, rotmask, fritfluga,
broddmask, dvärgstrit och trips. H. O-d.

Veteagnar, se Agnar.
Veteavgift, se Jordbruksnämnd, Statens.
Veteflygsot, se Sotsvampar.
Vetefodermjöl, se Kvarnavfall.
Vetegluten, se Fabriksavfall.
Vetegroddar, se Kvarnavfall.
Vetegroddolja, se Vitaminer.
Vetehalm, se Halm.
Vetekli, se Kvarnavfall.

Vetemyggor kallas tvenne små gallmyggor, vilka äro
synnerligen viktiga skadedjur på vete. Den hos oss
allmännaste arten är gula V. (Contarinia triticiKirby).
Den framkommer ungefär vid tiden för vetets
ax-skjutning. Med hjälp av ett utsträckbart
äggläggnings-rör avlägger honan ett antal halvgenomskinliga
korv-formiga ägg inuti en blomma, där de ligga hopklibbade
till en klump. Ur dessa ägg komma efter något mer än

1011

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantblex/1015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free