Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värde ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värde
Värme
skötselns ekonomiska resultat. Vid bestämmandet av
detta V. drages från värdet av djurens sammanlagda
produktion i form av mjölk, kött och gödsel summan
av kostnader för skötsel, hälsovård, kontroll,
kraftfoder m. m. Den rest, som härefter återstår, utgör
betalning för grovfodret, d. v. s. dettas förädlingsvärde.
Ersättningsvärdet begagnas för att uttrycka en viss
varas V. på grundval av priset på en eller flera andra
varor, vilka den första kan ersätta i
produktionsprocessen. Man kan t. ex. värdera hö eller rotfrukter efter
priset på de andra till sitt penningvärde kända
fodermedel, som kunna inbesparas genom de förras
införande i en foderstat. Om, efter utbytet, foderstatens
innehåll av foderenheter, äggvita och torrsubstans är
detsamma som tidigare, skulle ingen förändring av
djurens produktionsbetingelser hava inträtt. Det
inbesparade fodrets sammanlagda värde uttrycker då direkt
huru mycket det ersättande fodret är värt. På
liknande sätt uppskattas kreatursgödselns värde efter
priset på den konstgödsel, som erfordras för att
åstadkomma samma skördestegrande effekt.
Vid produktionskalkyler är det icke
medelkostnaden per enhet, som har den största betydelsen, utan
grånskostnaden, d. v. s. kostnaden för den sist
producerade eller i anspråk tagna enheten.
Framställningskostnaden per enhet av en produkt har nämligen
tendens att från en viss punkt stiga med stegrad
intensitet* eller ökat omfång inom en driftsgren.
Gränskostnaden för ett dt spannmål t. ex. är lika med den
merkostnad, som uppstår för driften vid stegring av
spannmålsproduktionen med ett dt utan att värdet
av övrig produktion minskar. Denna gränskostnad
kan ligga såväl över som under den genomsnittliga
framställningskostnaden per dt spannmål. G. Rbg.
Värdeminskning, se Avskrivning.
Värdering, se Skogstaxering, Värde och Ägogradering.
Värdetillväxt, skogens, se Tillväxt, skogens.
Värdväxt, se Parasitsvampar.
Värme. Flertalet kroppar utvidga sig vid
uppvärmning (se Dilatation). Ett undantag från denna
allmängiltiga regel bildar vatten, som sammandrager
sig vid uppvärmning från 0° till 4° C samt lösningar
av salter i vatten. Som mått på utvidgningen, som
är olika för olika kroppar, användes längd-, yt- och
volymsutvidgningskoefficienterna.
Längdutvidgnings-koefficienten definieras som den utvidgning, som en
kropp, vars längd vid 0° är lika med längdenheten,
undergår vid en grads temperaturförhöjning. Yt- och
volymutvidgningskoefficienterna definieras på
motsvarande sätt. Dessa koefficienter äro dock för en
■och samma kropp endast approximativt konstanta.
Deras storlek är nämligen i någon mån beroende av
den temperatur, vid vilken uppväimningen äger rum.
För alla gaser — ifråga om gaser kan givetvis en-
dast volymsutvidgning komma i fråga — är
volyms-utvidgningskoefficienten densamma och approximativt
lika med 1/273. Överensstämmelsen med detta värde
är god, då en gas temperatur vida överstiger den
kritiska temperaturen för samma gas.
Överensstämmelsen är däremot mindre god för gaser, som
befinna sig i närheten av kondensotionspunkten. — På
den egenskapen, att kroppar utvidga sig vid
uppvärmning, grunda sig de i allmänhet i praktiken
använda termometrarna (se Termometer). —
Experimentella undersökningar ha visat, att den
värmemängd, som kräves för att uppvärma en viss kropp,
är proportionell mot den temperaturförhöjning, som
skall åstadkommas. Blandar man ett kg vatten av
100° temperatur med ett kg 0-gradigt vatten, blir
temperaturen ungefär 50°. Exakt är dock denna sats
ej. Den värmemängd, som behövs för att uppvärma
en kropp en grad, är nämligen i någon mån beroende
av den temperatur, vid vilken uppvärmningen äger
rum (i regel något större vid en högre temperatur
än vid en lägre). Med utgångspunkt från nyss
angivna sats definieras enheten för värmemängd som
den värmemängd, som erfordras för att höja
temperaturen hos viktsenheten vatten en grad (se Kalori).
Denna enhet benämnes kalori (kilogramkalori, om
utgångspunkten är ett kg vatten; gramkalori, om
utgångspunkten är ett gram vatten). Med egentligt
eller specifikt värme för en viss kropp förstås det
antal kalorier, som erfordras för att uppvärma
viktsenheten av kroppen en grad. Vid uppmätning av
värmemängder användas instrument, som benämnas
kalorimetrar (se Kalorimeter). Om en fast kropp
uppvärmes, börjar den, då temperaturen nått en
viss punkt, att smälta. Så länge smältningen pågår,
förblir temperaturen oförändrad. Vissa kroppar finnas
dock, som så småningom övergå från fast till
flytande form (t. ex. glas), och som alltså icke ha
någon bestämd smältpunkt*. Anledningen till att
temperaturen förblir oförändrad under den tid, som
smältningen pågår, är, att värme åtgår för denna.
Övergången från flytande till fast form sker vid
samma temperatur som övergången från fast till
flytande (fryspunkt, smältpunkt). Då en vätska
stelnar eller fryser till fast kropp, avges samma
myckenhet värme, som åtgår vid smältningen. Då en vätska
övergår till gas, åtgår värme, medan värme avges,
då en gas kondenseras till vätska. Värme fortplantas
genom ledning, överföring eller strålning, Med
värmets ledning förstår man dess fortplantning från en
del av en kropp till en annan del av samma kropp.
Metaller äro i allmänhet goda värmeledare. Den bästa
ledaren bland metallerna är silver, därnäst kommer
koppar. Dåliga värmeledare bland de fasta
kropparna äro t. ex. glas, porslin och trä. Vätskorna äro
«6—905197
1037
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
