Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växthus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Växthus
Växtnäringsämnen
Växthus användas dels för övervintring av växter, som
ej tåla vårt vinterklimat, dels för framdrivning av
köksväxter och blommor på annan tid än den för
växten ifråga naturliga. För att skapa gynnsammast
möjliga betingelser för de växter, som odlas, äro växthusen
ofta försedda med uppvärmningsanordning.
Varmvattensystem är det vanligaste, men lågtrycksånga vinner
allt mera insteg. I båda fallen föra rör från pannan ut
i växthuset. Efter den yttre temperaturen kan
eldningen forceras eller minskas; dessutom kan ett visst
antal eller alla rör avstängas. De växter, som odlas i
våra V., äro hämtade från världens alla hörn och ha
mycket olika anspråk på värme. Därför finnes också
många slags hus. Kast benämnes ett litet växthus, som
saknar värme eller har primitiv sådan; i en vinkast
kan druvor drivas fram utan annan värmekälla än
solen. Kallhus tjänstgör som övervintringshus för en
mängd växter, som ej önska hög temperatur, men som
fritt ute skulle frysa bort, t. ex. pelargonior, fuchsior
m. fi. Temperaturen hålles i kallhus blott några
grader över fryspunkten. I varmhus odlas tropiska växter
och sådana, som önska hög värme. Temperaturen är
här omkr. 20° C. vid mulen väderlek. Förökningshus
äro små med litet luftutrymme. Här sker sådd och
sticklingsförökning och temperaturen är oftast c:a
25° C. Även i gurkhuset är det varmt; gurkorna kräva
mycken värme för att giva goda skördar. Dessa två
typer av V. äro de minsta (höjd till taknock c:a 2 m,
bredd c:a 3 m). I motsats till ncjlikehus, av vilka det
finnes de, som äro 25 m breda och 100 m långa, äro
dessa gurkhus små. En mängd mellanformer finnes
naturligtvis. Tomathusen byggas ofta i block, d. v. s.
flera hus ha byggts samman. Varje hus har sitt tak,
men sidorna saknas. Jordbearbetningen sker här
bekvämare liksom skötsel i övrigt.
V. böra byggas på plan mark eller i svag
södersluttning, detta för att mesta möjliga hjälp från solen skall
erhållas, men även för att läggningen av
värmesystemet skall bli enklast möjliga. Väggarna gjutas i betong
till frostfritt djup. Av största vikt är väl utförd
botten-dränering, så att ali överflödig fuktighet bortföres och
kyla från jorden ej tränger upp. Tomater, nejlikor m. fi.
odlas på bäddar direkt på jorden, för krukväxter göras
bord, som ej få vara för breda; varje planta bör få
ordentlig tillsyn. Bäst är brädbord av glest lagda
bräder, så att luftväxling underifrån kan ske. Värmerörens
placering är beroende av den odling man önskar. S. G-n.
VäxtUuskvalster, se Spinnkvalster.
Växtmärg, benämning på vissa slag av pumpa.
H. G. S.
Växtnäringsämnen. Växten innehåller alla de
grundämnen, som finnas i marken och luften; alla äro dock
icke nödvändiga näringsämnen. De högre växterna
bestå till 70 à 90 % av vatten, i vilket ingår elementen
syre och väte. Vid torkning vid 100—105° bortgår
vattnet, och resten utgör växtens torrsubstans. Denna
består till största delen av organiska ämnen, vilka
uppbyggas av elementen kol, syre, väte, kväve, svavel
och fosfor. Vid förbränning av torrsubstansen bortgå
de fyra förstnämnda ämnena och kvar bliva svavel
och fosfor samt de oorganiska beståndsdelarna;
återstoden efter förbränningen — växtens
askbeståndsdelar — utgör i regel mellan 5 och 15 % av
torrsubstansen. —■ En analys av de organiska ämnena ger
vid handen, att de till c:a 50 % bestå av kol, därnäst
i mängd kommer syre med c:a 40 % och väte med
omkring 5 %. Kvävehalten växlar mycket, från några
°/oo till 5 %, och svavel och fosfor bidraga med några
°/00 vardera. Alla dessa ämnen äro nödvändiga för
växten. Kol erhåller den i form av kolsyra ur luften eller,
beträffande vattenväxter, ur den i vattnet lösta
kolsyran. Syre och väte tager växten upp som vatten
ur marken. Som kvävekälla kunna de högre växterna
ej utnyttja luftens kväve utan endast de nitrat och
ammoniumsalter, som förekomma lösta i marken.
Svavel och fosfor tagas likaledes upp ur marken, där de
finnas som salter av svavel- och fosforsyrorna. De
övriga askbeståndsdelarna, som samtliga tagas upp som
oorganiska salter ur marken, äro kalium, kisel och
kalcium, vilka äro de i växten rikligast förekommande,
magnesium, natrium och klor samt de i allmänhet i
mycket små mängder förekommande spårelementen:
järn, mangan, aluminium, koppar, bor, zink, jod,
strontium, rubidium jämte andra grundämnen, som
konstant eller tillfälligtvis uppträda i löslig form i
marken. Vissa mineralämnen äro dock nödvändiga
för växten. Med säkerhet gäller detta för kalium,
magnesium och järn, om vilka man sedan gammalt
vet att de fordras av alla växter, samt kalcium,
vilket är nödvändigt för högre växter, medan det är
umbärligt för svampar. De i marken och i de flesta
fall även i växten tämligen rikligt förekommande kisel,
natrium, klor och även aluminium synas däremot ej
vara nödvändiga V. utan representera endast en
närmast värdelös ballast i växten. De egentliga
spårelementen förekomma i ytterst ringa mängd i växten,
och i regel även i marken, och deras betydelse har
därför varit svår att fastställa. Mangan, bor och koppar
fordras dock av alla växter, och brist på dessa ämnen
orsakar karakteristiska sjukdomssymtom:
manganbrist kan yttra sig som gråfläcksjuka, borbrist som
hjärtröta hos betor och brist på koppar som
gulspets-sjuka. Några av de övriga spårelementen ha visat sig
ha en tydlig inverkan på åtminstone vissa växters
utveckling; detta gäller särskilt zink och jod. Molybden
fordras av vissa kvävebindande bakterier. Det är dock
ännu ej utrönt i vilken grad dessa ämnen få anses
oumbärliga för högre växter i allmänhet. I konstgjorda
1043
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
