Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åskledare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snabbt till jord avleda de elektriska laddningar, vilka
frigöras, när byggnadsåskledaren träffas av blixten.
Mycket stora krav måste alltså ställas på
ledningsförmågan hos en Å., och en väsentlig egenskap är,
att den utgör ett sammanhängande system av
metalliska ledare, vilka från byggnadens tak föra ned
till jorden. Ledningarna måste anordnas så, att blixten
via dessa söker sig lättaste väg till jord och icke tager
vägen genom byggnadens inre.
Å. uppfanns på 1750-talet av Benjamin Franklin
och fick i vissa länder redan under förra århundradet
stor utbredning. Å. av äldre typ utmärkes vanligen
av, att byggnaden är försedd med en eller ett par höga
stänger eller spiror av metall. Dessa förenas med en
enda ledning, som går ned i marken, där den genom en
särskild s. k. jordkontakt slutar i fuktig jord.
Kontakten utgöres i regel av en kopparplåt av någon
kvadratmeters yta och någon millimeters tjocklek.
Trots att en byggnad var försedd med en dylik Å.,
kunde genom åskslag skador inträffa på vissa delar
av byggnaden. Detta berodde i de flesta fall på, att
åskledaresystemet hade för ringa utsträckning, och
att jordkontakternas antal var för litet. I en Å. av
tidsenlig typ och utförd enligt de principer, vilka
numera blivit antagna i åtskilliga länder, har man
helt frångått de höga spirorna och i stället försett
byggnaderna med ett rikligt dimensionerat
ledningssystem. Detta är i första hand förlagt över de partier
av en byggnad, såsom skorstenar, taknockar, gavlar,
frontespiser etc., vilka enligt erfarenheten äro särskilt
utsatta för åskslag. Man har även i moderna
anläggningar vinnlagt sig om att öka utsträckningen av Å:s
kontaktställen med jorden.
I åtskilliga länder ha kommittéer av sakkunniga
utarbetat och utgivit regler och råd för
byggnadsåskledare, och i vårt land föreligga sådana sedan 1931.
En Å. består av uppfångare med takledningar,
nedledningar och jordledningar med jordkontakter.
Det vanligaste ledningsmaterialet är koppar, men
även galvaniserat järn eller aluminium kan användas.
Med hänsyn till fara för sönderfrätning bör koppar
uteslutande komma till användning för ledningar
under jord. I de svenska normerna föreskrivas för
koppar exempelvis följande dimensioner: Tråd 6
millimeters diameter, lina, 7-trådig, 35 kvadratmillimeter,
band 40 kvadratmillimeter, minst 2 millimeter tjockt,
och för galvaniserat järn: Tråd 8 millimeter, lina 70
kvadratmillimeter, band 75 kvadratmillimeter, minst
3 millimeter tjockt.
En Å. bör med vissa tidsmellanrum efterses med
hänsyn till möjliga avbrott. Det är särskilt viktigt
att granska nedledningarna och övergångsställena i
jorden.
 |
| Åskledare. Fig. 1. Modell av gårdstyp i mellersta Sverige. |
 |
| Åskledare. Fig. 2. Grundplan med inlagt åskledaresystem till gården i fig. 1. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
