Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ämnesomsättning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördel utnyttjas, isynnerhet som den även är relativt
lätt att genomföra.
J. Ax.
Ämnesomsättningsförsök, se Ämnesomsättning.
Ändmorän, se Lösa avlagringar.
Ändtarm, se Fodersmältningsorgan.
Äng, naturlig gräsmark, som huvudsakligen användes
till slåtter. Ä. kan vara av hårdvalls- eller sidvallstyp,
den förra på höglänt och fastmarksartad, den senare
på låglänt, vanligen svämartad, mer eller mindre
mullrik jord.
Hårdvallsängen kan ha ett artrikt växtbestånd, där
ofta baljväxter, huvudsakligen vitklöver och
vialarter, ingå, samt har i regel låg avkastning, som blir
allt mindre, där ingen gödsling sker. Hårdvallsängen
överföres mer och mer till bete eller växer igen till
skog där den ej odlas till åker.
Den vanliga lövängen är en form av hårdvallsäng
och karakteriseras av rikligare busk- och skogsbestånd.
Beteckningen slog, som användes i nordligare delarna
av landet, är egentligen en slags löväng, ehuru av
kargare beskaffenhet; den saknar bl. a. ädlare lövträd.
Sidvallstypen av Ä. saknar vanligen baljväxter och
kan lämna samma avkastning under lång tid,
framförallt där den periodvis översilas av vatten, som ofta
är fallet. Använd till bete, blir sidvallsängen lätt
tuvig, särskilt genom inslag av tuvtåtel, starr och tåg.
Egentlig sidvallsäng är en ängstyp, som i stort sett
saknar halvgräs. Blir ibland översvämmad.
Strandängar kallas sidvallsängar vid havs- och
sjöstränder. Då de användas till bete, kallas de efter
beskaffenheten och läget strandbeten, saltsjöbeten eller
sältingsbeten.
Mad är en låg, flack strandäng med låg vegetation,
som ofta användes till bete.
Kärrängar, slåttermyrar (myrslog) och starrängar
äro Ä. på kärr- eller torvjord med bestånd
huvudsakligen av starr.
Fräkenbottnar utgöras av grunda sjöstränder eller
sanka myrar med fräken som huvudbestånd.
Ströängar, juridisk benämning på myrmarker, som
vid avvittring i Lappland avsattes för slåtterändamål
och i praktiken motsvaras av slåttermyrar.
Ä. som användes till bete kallas ibland betesäng.
Arealen av slåtteräng i Sverige utgjorde vid
jordbruksräkningen 1932 något över 400 000 ha.
Någon ängsskötsel kan man knappast tala om i vårt
land, enär Ä. utnyttjas utan särskilda kulturåtgärder,
frånsett Ä. av hårdvallstyp, vilka i en del trakter äro
föremål för vissa åtgärder för bibehållande av
avkastningen, dock mera sällan i form av gödsling.
B. W. & J. B.
Ängsboll, bollblomster (Trollius europaeus), en ört
av ranunkulacéfamiljen, är utmärkt av sina stora gula
blommor med färgade foderblad, som sluta sig
samman nästan i klotform och omgiva de små
orangefärgade kronbladen jämte ståndare och pistiller.
Frukterna äro kapslar. Ä. förekommer från Skåne ända upp
i de norra lappmarkerna men saknas i många trakter
helt. Den förekommer ofta i odling liksom flera
asiatiska arter.
H. G. S.
Ängsgräs, se Grönfoder.
Ängsgröe, se Gröe.
Ängsharv, harv som likt en matta följer markytan och
medelst korta, ibland något krökta, pinnar eller
knivar åstadkommer en ytlig rivning i gräsmarken.
Harven torde ursprungligen varit avsedd för att riva bort
mossa. Då harvning i gräsmark verkligen är påkallad,
bör den dock ske kraftigare och med djupare
bearbetning av jorden än som åstadkommes med Ä., eftersom
enbart bortrivning av mossa ej medför någon egentlig
nytta.
B. W. & J. B.
Ängshavre, se Havre.
Ängshavrerot, se Havrerot.
Ängshyvel, se Tuvskärare.
Ängshö, se Hö.
Ängskampe, se Timotej.
Ängskavle, se Kavle.
Ängskavlegallmygga (Oligotrophus alopecuri E. Reut.)
kallas en oansenlig liten mygga, vars röda larv lever
inuti blommorna på ängskavle på frönas bekostnad.
Då ängskavle odlas för frötäkt, kan den vålla viss
ekonomisk förlust.
A. T.
Ängsnäva, se Näva.
Ängsrötning, se Lin.
Ängsstrit, glasvingad (Delphax pellacida FBR.), kallas
en klumpigt byggd, högst 4 mm lång strit med
glasklara vingar, som ligga plant och takformigt över
kroppen, vilken är gul med svarta teckningar. Denna
art har uppträtt massvis på havre och därvid
förorsakat sjukliga symtom, som yttra sig genom rödfärgade
strån, ansvälld och missfärgad övre bladslida samt illa
matade ax. Honorna borra in sina ägg radvis i strået,
vanligen i 2:dra eller 3:dje leden.
A. T.
Ängssvingel, se Svingel.
Ängssyra, se Syra.
Ängsull (Eriophorum), ett släkte inom
starrgräsfamiljen, utmärkes framför allt därav, att kalken efter
blomningen utvecklas till en ulltofs omkring nöten, vilken
med dess hjälp transporteras av vinden. Hela axen
komma, åtminstone hos en del arter, att se ut som
ullbollar. Ullen är merendels vit, hos några i fjällen
förekommande arter dock rödaktig eller gul. De bägge
vanligaste arterna äro E. polystachyum med flera ax och
tuvull (E. vaginatum) som bildar kompakta tuvor och
har enaxiga strån. Bägge äro liksom andra arter
viktiga som torvbildare.
H. G. S.
Ängsvial, se Vial.
Ängsvädd, se Vädd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
