Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äppelsyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äppelsyra
Äpple-
Äppelsyra (COOH • CH(OH) • CH2 • COOH,
oxi-bärn-stenssyra) förekommer i äpplen, huvudsakligen före
mognandet, samt i andra omogna frukter och bär. Det
är en vattenlöslig, kristalliserande, färglös förening med
i utspädd lösning angenämt sur smak. Ä. bildar salter,
som kallas malat (av Acidum malicum, latinska
benämningen på Ä.). O. S-g.
Äpple, äppleträd, har tidigare förts till släktet Pyrus,
men anses av modernare systematiker böra bilda ett
eget släkte, vilket kallas Malus. Vildväxande
förekommer arten i Sydeuropa och södra Asien. Fröplantor
av arten M. pumila användas som grundstammar vid
uppdragning av odlade Ä., liksom även i stor
utsträckning fröplantor av diverse enklare sorter, särskilt
sådana som i vissa europeiska områden odlas för
cidertillverkning. Vid Alnarp ha försök gjorts att för
grund-stamsändamål uppdraga fröplantor av en del
stor-fruktiga äpplesorter. Några av dessa lämnade en jämn
avkomma. Ett ensartat grundstamsmaterial är av
största betydelse vid uppdragning av såväl
äpple-som andra fruktslag. Vid East Mallings
försöksstation i England har sedan 1912 uppmärksammade
försök pågått betr. äpplegrundstammar. En
klassificering företogs av de från arten M. pumila paradisiaca
härstammande grundstamstypérna för Ä., som i de
europeiska plantskolorna användes under namn av
doucin- och paradisunderlag. Därvid framgick att
utpräglat svagväxande, såväl som ytterst
kraftigväxande typer förekomma blandade om varandra. De
bästa vidareförökades på vegetativ väg och föras nu
i handeln, varvid de olika typerna betecknas med
försöksstationens namn och en romersk siffra, exempelvis
»E. M. IX», vilket betecknar en utpräglat svagväxande
typ, som kontrollerats vid East Malling. Typerna »E.
M. XII» och »E. M. XIV» giva upphov till lika kraftigt
växande träd som sådana förädlade på vanliga
vildstammar. Ett flertal sorter av arten M. prunifolia,
»sibiriska Ä.», förekomma odlade för prydnadsändamål.
Deras frukter äro emellertid dugliga till sylt och gelé.
En annan prydnadsart är M. baccata. Det hos oss
förekommande vildäpplets latinska namn är M. siloestris.
Odlade äpplesorter ha troligen sitt ursprung från flera
av de nämnda arterna, närmast då M. pumila och M.
silvestris.
Odling av Ä. har i vårt land bedrivits sedan mycket
länge. Genom urkunder kan den följas tillbaka till
klostertiden, men är säkerligen ännu äldre. Av ali
inhemsk fruktodling torde denna vara den mest
betydande och kommer sannolikt att få ytterligare
utbredning. De senare årens näringsfysiologiska
forskningar ha nämligen visat, dels att vissa sorter innehålla
betydande mängder C-vitaminer och dels att halten
av detta ämne är större hos de svenskodlade, än hos
de importerade äpplesorterna. Av stort intresse är
också de i Svalöv och vid Alnarp pågående arbetena
att få fram nya sorter genom förökning av
kromoso-mernas antal. Man syftar då närmast mot
framställningen av triploida sorter, vilka i stor utsträckning
visat sig vara särskilt rika på C-vitaminet. Stora
mängder Ä. importeras årligen, särskilt under jan.—
mars, varför behovet ännu ej på långt när kan anses
fyllt. Av stor betydelse är att de för äppleodling bäst
lämpade områdena utnyttjas för storodling samt att
valet av sorter är ändamålsenligt och lämpat efter
odlingens typ.
Vid odling av Ä. bör ett för nordliga vindar skyddat
läge väljas. En syd- eller sydvästsluttning, bestående
av osorterad, näringsrik mineraljord med en
genomsläpplig botten på kalkhaltig grund torde komma
idealet nära. De flesta väldränerade jordtyper kunna
emellertid ifrågakomma vid äppleodling. Flera sorter
äro mycket härdiga och kunna därför odlas långt
norrut. Typiskt är att de under utpräglat nordliga
odlingsförhållanden förändra karaktär, få längre
hållbarhet etc. Olika trädformer förekomma, såsom
stamträd, förädlade på vildstamsunderlag med c:a 1,25 m
hög stamhöjd, lågstam med 60—70 cm stamhöjd,
dvärgträd’, förädlade på svagväxande underlag och
med låg stam, samt spaljéträd, ävenledes på
svagväxande underlag, och formade på olika sätt (enkla,
raka el. sneda stammar, U-form, kandelaberform)
för plantering vid väggar, murar eller fristående
ställningar. För spaljéodling i större skala böra endast
särskilt värdefulla’ sorter ifrågakomma.
Mindre goda kvaliteter användes för fabriksmässig
framställning av fruktvin, marmelader, mos och andra
produkter. Denna produktion bör ytterligare
uppmuntras.
De olika äpplesorterna äro i mycket stor
utsträckning självsterila, d. v. s. kunna icke sätta frukt med
hjälp av eget pollen. Därför fordras korspollinering,
vilket ernås genom samplantering av lämpliga sorter.
Ihågkommas bör att om två sorter skola komplettera
varandra i befruktningshänseende måste blomningen
ske ungefär samtidigt. Det räcker därför ej att för ett
spaljéträd som pollenlämnare använda ett fristående
träd med samma blomningstid, emedan spaljéträden
utvecklas betydligt tidigare. Genom omympning av
någon gren med lämplig sort kan saken lätt avhjälpas.
Både träd och frukter av Ä. angripas av allehanda
sjukdomar. Bland svampsjukdomarna kan skorv
nämnas, som yttrar sig genom svartbruna fläckar på blad
och frukter, orsakande deformerade blad och kartfall
eller missbildning av frukten. Dess bättre finnas goda
bekämpningsmedel, såsom besprutning med
bordeaux-eller svavelkalkvätska före och omedelbart efter
blomningen samt senare upprepade gånger med ett par
veckors mellanrum. Vätskan vid de första av dessa besprut-
1066
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
