Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärftlighetslära ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärftlighetslära
Ärftlighetslära
Klyvningen 2: 1 är typisk för letalgener, som även ha
en dominerande effekt.
Komplikationer av de mendelska talförhållandena.
De vanliga klyvningsserierna uppträda ofta i
skenbart förändrad form. Det inträffar nämligen ofta att
de ingående generna samverka på sådant sätt att flera
olika genkombinationer ha en och samma yttre effekt.
T. ex. finnes hos vete flera olika genpar för
egenskapsparet rött, vitt, där rött dominerar över vitt. Tre
olika sådana genpar betecknas med R^, R2r2, R3r3.
Utföres t. ex. följande korsning: R^r^r.^ x r^r^r,,^
får man uppenbarligen i F2 den monohybrida
klyvningen 3: 1. Utföres däremot en korsning av typen
R1R1R!R1r1r,xr1r1r!r1rtr„ så bli i F2 endast de som
äro homozygota med avseende på alla recessiva gener
vita. Eftersom sålunda i denna dihybrida klyvning
sådana typer som t. ex. R1R1r2r2r3r3 och r^R^r^
äro röda, komma de 3 första grupperna ur klyvningen
9: 3: 3: 1 att svara mot röda plantor och denna
klyvningsserie förändras därför till 15: 1. Hade man korsat
R1R1r2r2R3R3 med r^R^r,,^ så skulle man av
enahanda skäl i F2 fått klyvningen 63 röda: 1 vit. Man
kallar 2 sådana likverkande gener som i F2 ge
klyvningen 15: 1 för dimera, och 3 sådana likverkande
gener, som i F2 ge klyvningen 63: 1 för trimera. Över
huvud kallas likverkande gener för pohjmera eller
homomera. Föreligger någon form av högre polymeri,
t. ex. trimeri eller tetrameri (med klyvningen 255: 1),
måste det avräknade F2-materialet vara ganska stort
för att man skall vara säker på att erhålla någon
recessiv. Korsningar, i vilka polymera gener ingå, ha
därför många gånger givit det felaktiga intrycket, att
den recessiva genen »försvunnit».
Hos luktärter finnas 2 genpar, R,r och C,c, som äro
sådana att de plantor som i sin genkombination ha
såväl något R som något C bli röda, alla övriga vita.
Till vita höra sålunda bl. a. RRcc, rrCC, Rrcc, rrcc,
medan följande äro röda: RRCC, RrCC, RRCc, RrCc.
Korsas de två vita typerna RRcc och rrCC eller den
röda RRCC med den vita rrcc erhålles i F2 en
klyvning 9: 3: 3: 1, där endast den första gruppen svarar
mot röda, alla andra mot vita, d. v. s. man får
klyvningen 9: 7. Man benämner gener, som förhålla sig på
nu nämnt sätt för komplementära. Hos majs finnas 3
par färggener (aleuronfärger), A,a, R,r, C,c, som äro
komplementära i förhållande till varandra. Korsas de
två vita typerna AARRcc och aarrCC eller den färgade
AARRCC med den vita aarrcc kommer i den
tri-hybrida klyvningsserien endast den första gruppen att
svara mot färgade, varför man får F2-klyvningen 27
färgade: 37 vita.
Utöver de nu beskrivna skenbara förändringarna
av de vanliga klyvningsserierna förekomma flera
andra, av vilka här lämnas några exempel beträf-
fande dihybrida fall. Hos majs finnes utom den
dominerande färggenen R även en dominerande
vitgen I. Korsas därför t. ex. de båda vita RRII och rrii,
bliva i F2 endast de plantor färgade, som äro
homozygota med avseende på i men icke med avseende på r.
Man får därför klyvningen 13 färgade: 3 vita. Hos korn
finnes två par recessiva klorofyllbrist-gener: aa gör
unga plantor rent vita och bb gör dem svagt gula.
aabb äro liksom aaBB vita. För att de skola bli gröna
(och levnadsdugliga) måste såväl A som B finnas
närvarande. Självbefruktas en heterozygot AaBb-planta,
klyver nästa generation i 9 gröna: 3 gula: 4 vita. Hos
bananflugor finnas två genpar: A,a och B,b, som
inverkar på ögonfärgen: äro båda de dominerande
generna närvarande, bli ögonen röda, äro endera av A
och B men icke båda närvarande, bli ögonen skära
och de homozygot recessiva aabb ha vita ögon. Paras
därför två skärögda djur AAbb och aaBB, klyver F2
i 9 röda: 6 skära: 1 vit. Hos havre finnes ett
färg-genpar S för svart och s för vitt samt ett annat
färg-genpar G för grått och g för vitt. Dessa gener samverka
så, att såväl de plantor som ha S och G som de som
ha S och g äro svarta och korsningen SSGG (svart) X
X ssgg (vit) ger i F2 12 svarta: 3 grå: 1 vit. Man brukar
ibland uttrycka sig så, att den svarta färgen »täcker»
den grå färgen. I samband därmed har man kallat S
epistatisk över G eller G hypostatisk under S. Ofta
utvidgar man numera begreppet epistasi till att
innefatta samtliga fall av just nu beskrivna slag, då
förändring av en klyvningsserie beror på att olika
grupper förete samma yttre egenskaper och därför komma
att klassificeras tillsammans.
I alla tidigare exempel har det antagits att mot
varje dominerande gen svarar endast en recessiv gen.
Det är emellertid känt och antagligen mycket vanligt,
att man kan finna serier av gener sådana, att i varje
serie äro två och två alleler till varandra. Man talar
då om multipla alleler, och man brukar beteckna alla
alleler tillhörande samma multipla serie med samma
bokstav (ur stora eller lilla alfabetet) med
tillskrivande där så behövs av en bokstav eller siffra upptill
till höger. Hos kaniner finnas t. ex. 3 allela färggener:
A grå, a1- »läder», a svart. Här dominerar grå över
såväl »läder» som svart och »läder» dominerar också
över svart. Varje djur innehåller två gener, t. ex. AA
eller Aa* eller a^a etc. Däremot kan ett djur ej
innehålla 3, t. ex. kan det ej vara Aa^a. Förekomsten av
multipla alleler har varit det säkraste beviset mot
den universella riktigheten av den tidigare allmänt
omfattade s. k. närvaro-frånvaro (presence-absence)
teorien. Enligt denna utgöres skillnaden mellan
dominerande och recessiva gener därav, att den dominerande
är något faktiskt positivt, något närvarande, medan
den recessiva blott utgör det negativa, d. v. s. från-
1071
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
