Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Husdjurs och odlade växters härkomst - De viktigaste odlade växternas härstamning och tidigare odling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges kusttrakter vildväxande kålrapsen eller Gotlandsrovan, B. napus. De
första tydliga uppgifterna om denna visa, att den odlades i Tyskland,
Holland och de skandinaviska länderna på 17:e och 18:e århundradena. Dess
engelska namn Swedish turnip eller swede och dess franska rutahaga
(»rotabaggar») tyda på, att sorten först i senare tid införts till dessa båda land
från Sverige. När de för sina oljerika frön odlade raps- och rybsformerna
och de olika trädgårdsformerna av B. oleracea uppkommit, är ej känt.
RÄTTIKA och RÄDISA, Raphanus sativus, äro kulturformer av
åkerrättikan, Raphanus raphanistrum. De synas hava varit odlade i det gamla
Egypten och åtminstone rädisan i Kina, varifrån denna form av Linné m. fl.
trotts härstamma. Åkerrättikan finnes emellertid ej vild i Ostasien,
varför det är troligt, att båda de odlade formerna härstamma från Västasien,
där åkerrättikan finnes vild.
Den av Plinius omtalade armoracia, som odlades i Svartahavsländerna,
anses hava varit rättika.[1]
PEPPARROT, Nasturtium l. Cochlearia armoracia, finnes vild eller
möjligen förvildad i åtskilliga länder, mest i Europas östra delar, varifrån den
antagligen i odlad form spritts till övriga länder.
BETA, Beta vulgaris, växer vild i Medelhavstrakterna och österut till
Persien, men då namn för denna växt ej finnes vare sig i sanskrit eller
hebreiska och de europeiska språken hava flera olika namn för densamma,
synes den hava tagits i odling i jämförelsevis sen tid. Möjligen kunna
avbildningar på gamla egyptiska monument avse betan i stället för, som
vanligen antages, rättikan. Den odlades hos grekerna i både svarta
(mörkröda) och vita sorter (teulion melan, leukon); grekerna använde både blad
och rot. Likaså hörde svarta, vita och blåröda (coccinocaulion) till
romarnes köksväxter. Den omtalas sedan som odlad i Frankrike, Tyskland och
England på 1700-talet. Sedan tysken Marggraf år 1747 påvisat vitbetans
sockerhalt, fick den användning till sockerberedning och förädlades till
former med högre sockerhalt, sockerbeta, var. saccharifera.
MOROT, Daucus carota, växer vild i större delen av Europa och Asien.
Frö av densamma ha påträffats vid pålbyggnader i Schweiz, vilket dock ej
säkert visar, att pålbyggnadsfolket odlade den. Emellertid tyder det
förhållandet, att samma ordrot förekommer i dess germanska och slaviska
namn på att den varit allmänt känd och beaktad före dessa folkslags
åtskiljande. Det av Theofrastos och Dioskorides använda
namnet stafylinos (= druvliknande) tyder på att det varit någon sort med
violettfärgad rot, om morot eller beta, är ovisst. Romarne brukade
moroten säkert som rotfrukt och odlade den i flera sorter; kejsar
Tiberius säges sålunda ha fått en sort från Germanien, en annan från
Kreta. Från mitten av medeltiden omtalas mest gula morötter, av Petrus
Crescentius på 1300-talet dock även röda, vilka först på 1800-talet
synes ha blivit de vanligaste som matrötter, under det att de gula och vita
mest användes till kreatursfoder.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
