Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanliga bland den tidens läckerheter. Höns omnämnas först av Aischylos
(525—456 f. Kr.) och sedan av Aristofanes (424 f. Kr.), och den av
den senare använda benämningen persiska fåglar torde erinra om det land,
varifrån de då nyligen införts. Grekerna ägnade senare stort intresse åt
hönsaveln. Som stridshöns voro de från Tanagra, Chalkis, Rhodos och
Melos berömda.
Påfåglar höllos på Alexander den stores tid, om ej förr, som husfåglar.
Honung torde väl i äldsta tid hava hämtats från vilda bisamhällen, men
Hesiodos, vilken urskilde arbetsbin från drönare, omtalar (på 8:e årh.
f. Kr.) konstgjorda biboningar, och senare blev den grekiska biskötseln
mönster för romarna. Aristoteles skildrade biens naturalhistoria och
urskilde visen från arbetsbin och drönare samt omtalade 4 olika raser,
nämligen 1) stora, runda, svarta finludna, 2) smärre, runda med utstående
ludd, 3) små, breda, ljusare, och 4) mycket små, glatta, guldgula med
spetsig bakkropp. Bisamhällena flyttades kring från trakt till trakt efter
honungstillgången.[1]
Djurens sjukdomar behandlades av åtskilliga författare såsom
Hippokrates och Xenofon (i 5:e), Aristoteles (i 4:e) och Galenos (i 2:a årh.
f. Kr.). Aristoteles avhandlar (i 8:e delen av sin naturhistoria) hästens,
åsnans, nötboskapens, hundens, svinets, elefantens och fiskars sjukdomar.
Fragment av åtskilliga grekiska »hästläkares» skrifter samlades på kejsar
Constantin Porfyrogenitos’ befallning i 10:e årh. e. Kr. (utgiv. i
Basel 1538: Veterinariæ medicinae libri 2).
De kolonier, som grekerna allt ifrån det 8:e årh. f. Kr. anlade i olika
trakter kring Svarta och Medelhavet, stodo i nära beröring med hemlandet
och spredo den grekiska kulturen. Bland dessa märkas främst kolonierna
i södra delen av Italienska halvön och på Sicilien, varifrån en omfattande
spannmålstillförsel gick till hemlandet, och varifrån den grekiska odlingen
inverkade på den romerska, samt Massilia (Marseille) i södra Gallien, som
blev en livlig handelsstad, bland vars utförselvaror landets produkter oliver
och vin intogo ett framstående rum, likasom handeln upp efter Rhodanus
(Rhöne) spred den grekiska odlingen inåt landet.
Den välmåga, som jordbruk och kreaturskötsel skapat i landet, gick
småningom tillbaka. Under tilltagande lyx och politiska strider vändes
sinnena alltmer från det lugna men strävsamma lantlivet, skogarna nedhöggos
och brändes, varefter landet blev allt mer utsatt för översvämningar och
torka, åkerjorden vanhävdades och betesmarkerna blevo försumpade. Vid
tiden för erövringen genom romarna var landet redan förött och utarmat,
och landet kunde ej på långt när föda sin befolkning, utan utvandringen
ökades. Detta tillstånd har sedan fortfarit intill vår tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
