Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Även vid erövringar utom Italien utskiftades jorden delvis i smärre lotter,
vilka upplätos åt krigstjänstskyldiga kolonister, men större delen av den
indragna jorden indelades till stora arrendegods. Detta var också det enda
möjliga sättet, där skog och ödemarker skulle uppodlas, innan jorden kunde
lämna någon avsevärd avkastning. Dessa gods utlämnades med ärftlig
besittningsrätt, men om innehavaren ville överlåta sin rätt, skulle 2 proc. av
avträdessumman betalas till staten, vilken också ägde företrädesrätt att
övertaga egendomen (emfyteusis-upplåtelse).
Den lika fördelningen av jorden rubbades snart genom arv, förvärv på
annat sätt och odlingar på allmänningen, och olikheten i jordbesittning hade
redan på konung Servii Tullii tid (578—534 f. Kr.) blivit så betydlig,
att den lades till grund för den av denne införda klassindelningen. De
be-suttne, vartill räknades ägarna av minst 2 plogland, delades efter sin egendoms
storlek i 5 klasser, den högsta med minst 20 plogland. De obesuttne hade
icke medborgerlig rösträtt och voro ej skatte- och krigstjänstskyldiga, varför
de ansågos gagna staten blott genom sin avkomma och kallades proletära (av
proles = avkomma).
Småningom ökades även storleken av de jordlotter, som utdelades av
erövrat land, till 7 plogland efter intagandet av Veji (396 f. Kr.) och snart
till 50 plogland och mera.
På detta sätt samlades jorden allt mera i större besittningar. På Catos
tid (i 2:a årh. f. Kr.) hade utvecklingen redan hunnit så långt, att 100
plogland ansågos vara en önskvärd egendomsstorlek, men senare blevo verkliga
storgods allt mer vanliga, vilka dock till större del bestodo av betesmarker.
Utdelningen av statsjord skedde under äldre tid endast åt patricier, d. v. s.
medlemmar av de gamla romerska ätterna, under det att den övriga delen
av den romerska befolkningen, huvudsakligen till Rom invandrade av andra
folk samt frigivna och avkomlingar av sådana, voro jordlösa och därför i
regel fattiga. Strävandet att även åt dessa vinna delaktighet vid utdelning av
statsjord och hindra dennas samlande till storgods var en huvudanledning till
de under århundradena fortgående striderna mellan patricierna och
plebejerna. De åkerlagar, angående utdelning och innehav av statsjord, som tid
efter annan beslötos, inneburo rätt för plebejerna att få del av statsjorden.
Viktigast bland dessa lagar var den år 367 f. Kr. av Gajus Licinius
Stolo framställda, lex Licinia, enligt vilken rätten att besitta statsjord
begränsades till 500 plogland och betesrätten på dylik jord till 100 nötkreatur
och 500 får från samma ägare, varjämte föreskrevs, att godsägarna skulle
hava fria arbetare till ett antal, som icke understeg ett visst förhållande till
antalet trälar. Dessa bestämmelser råkade emellertid åter i glömska, och
bildandet av storgods, skötta av slavar, tilltog alltmer. Av bröderna Tiberius
och Cajus Gracchus († 123 och 121 f. Kr.) föreslagna lagar, enligt vilka
all statsjord, som innehades avgiftsfritt, skulle indragas och utdelas till
jordlösa som oavytterliga arrendegårdar på 30 plogland, ledde till en fortgående
utstyckning av statsjorden. Emellertid medgavs åt innehavare av
statsjord att få behålla denna mot en avgift, och genom lex Thoria år 108 fingo
de dåvarande innehavarna ärftlig äganderätt mot skyldighet att utgöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
