Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundränta till staten. Före republikens slut hade så gott som all statsjord i Italien
övergått till enskild egendom, som allt mer samlades till storgods (latifundia).
Att det sålunda misslyckades att bibehålla ett fritt bondestånd med
egendomar avpassade för personlig brukning, berodde delvis på
stadsbefolkningens motvilja att utbyta Rom med dess lillgång på billigt bröd och
skådespel på circus (panis et circenses) mot ett arbetsamt lantliv. Det gick så
långt, att man vid jordutdelningar måste tillgripa lottning för att utse
kolonister och fastställa straff för vägran att utflytta.
Att det mindre jordbruket med övervägande sädesodling alltmer försvann[1]
berodde också på den ruinerande konkurrensen med från provinserna införd
spannmål. Till en början inträffade vid inträffad missväxt, att denna såldes
till nedsatt pris och från Caji Gracchi tribunat (123) blev detta
regelbundet bruk. Den prissänkning, som härigenom åstadkoms, omöjliggjorde
sädesodling med användande av fria arbetare. De mindre jordbrukarna måste
övergå till odling av oliver, vin och trädgårdsalster, och måste i stor
utsträckning överlåta äganderätten till sin jord åt en godsägare och mottaga den
till brukning mot avgäld.
Vid storgodsen, vare sig de sköttes för ägarens räkning av en förvaltare
eller utarrenderades åt storförpaktare, övergick man alltmer till användning
av billigt trälarbete och till att bruka jorden som betesmark.
Mot denna utveckling höjdes dock varnande fosterländska stämmor.
Bekant är Plinii yttrande: »Italien har gått förlorat genom storgodsen.»
Jordbruket blev allt svårare att uppehålla även med det billiga trälarbetet, och
svårigheterna ökades ytterligare, då de segerrika krigen upphörde och
tillgången på krigsfångar till trälskarornas rekrytering därigenom avsinade.
För att lätta jordbrukets betryck ställde kejsar Tiberius 21/2 miljoner
i guld till förfogande till 3-åriga räntefria lån åt jordägare mot säkerhet av
dubbla värdet i jordegendom,[2] — ett första försök till statligt
hypotekslåneväsen.
För att få jorden brukad blev vanligt under kejsartiden att upplåta delar
av godsens jord åt fria eller livegna brukare, coloni, mot vissa dagars
arbetsskyldighet vid huvudgården, och småningom lämnades dessa upplåtelser
med ärftlig besittningsrätt men med företrädesrätt för ägaren att vid
ifrågakommande avyttring av gården övertaga densamma (emfyteusis[3]). För dessa
upplåtelser skulle betalas viss avgäld eller viss del av gårdens produkter.[4]
I tredje århundradet omtalas coloni som en klass av bönder (inqvilini), vilka
hade att erlägga bestämd avgäld och voro bundna vid jorden, med vilken
de följde då den avyttrades, och även de frie coloni nedsjönko småningom
till samma ställning och räknades till en och samma klass. De betecknades
alla som glebæ adscripti. Frie brukare av annans jord funnos dock ännu på
Justiniani tid, ty han utfärdade ett stadgande, att arrendekontrakt ej
skulle medföra dylik ofri ställning.[5]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
