Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ej heller detta hjälpte. Allt mera jord låg obrukad i Italien, trots att
vid slutet av 2:a århundradet e. Kr. en lag utfärdades, att den, som tog
obrukad jord i odling, fick äganderätt till densamma.[1]
Aven i kolonierna blev utvecklingen lika. Då kejsar Probus (i 3:e årh.)
igångsatt stora torrläggnings- och odlingsarbeten, uppläts jord åt löst folk
och trälar, vilka som vid jorden bundne coloni befriades från krigstjänst.
I de erövrade områdena norr om alperna hade också
storgodsförfattningen inträngt, och fria bönder sökte i stor omfattning sin trygghet genom
att med uppgivande av sin äganderätt bliva underhavande under de romerska
jordägarna. Även här blev emellertid allt svårare att skaffa brukare.
Germaner inbjödos att såsom hospites (gäster) slå sig ned och övertaga en del
av jorden (så burgunderna i trakten kring Loire), ja det förekom t. o. m., att
man köpte trälar från alemannerna till vid jorden bundna brukare coloni.
Vid de militära jordbrukarekolonier, som inrättades som skyddsvakt vid
gränserna och som till en början besattes med uttjänta soldater, mottogo
senare även krigsfångar och barbarer, som gingo i rikets tjänst, jord med
ärftlig besittningsrätt mot plikt att tjänstgöra vid gränsförsvaret.
Härigenom spreds kännedomen om det romerska jordbruket bland
grannfolken, och särskilt omtalat som en dylik den romerska kulturens utpost blev
agri decumates (tiondelandet) kring övre Rhen, så kallat därav, att
kolonisterna skulle som grundränta erlägga en tiondel av jordens avkastning.
BEBYGGELSEN var av ålder i småbyar, vanligen anlagda på höjder, där
sådana funnos, och bondgårdarna förblevo samlade i sådana samhällen, vilka
ofta utväxt till små städer.
Även de större jordbesittningarna bestodo vanligen av ett antal gårdar,
med omkring 200 plogland åker, vilka sköttes var för sig.
Den rike jordägaren hade vanligen bostad i staden och ett lantställe i
förstaden, villa suburbana, utan egentligt jordbruk, men omgiven av
trädgårdsanläggningar. På lantgårdarna, villæ, skilde man mellan
herrskapsgården, prœtorium, med omgivande park- och trädgårdsanläggningar, samt
ekonomigården, villa rustica, omfattande bostäder för fogden och arbetarna
samt ställar och hus för fjäderfä, och villa fructuosa, omfattande magasin,
loge och vinkällare.
Byggnadernas lämpliga anordning och inredning finnas noga beskrivna
hos samtida författare.[2] Av kreatursstallarna voro häststallen bäst inredda,
med dämpat ljus, särskilda krubbor och golv med rännor för urinens
avledande. Ladugården saknade däremot inredning och nötkreaturen gingo
lösa i kathir. Största omsorg ägnades åt fjäderfäens bostäder. Hönshuset
borde bestå av 3 rum, med fönsteröppningar täckta med nät, sittstänger,
reden och eldstad i det mellersta rummet. För ankor och gäss borde
finnas en planterad särskild gård med en damm, det hela omgivet med en mur,
intill vilken reden voro anordande under buskarna. Åt duvorna byggdes ett
columbarium såsom torn på huvudbyggnaden i villa rustica.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
