- Project Runeberg -  Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling /
70

(1925) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

två blad, de båda senare omtalade som vingårds- och trädgårdsredskap, till
vilka även hörde spadar, den vanliga pala och den bredbladiga bipalium.

Sådden borde på hösten ske mellan sjustjärnornas nedgång i slutet av
oktober och vintersolståndet, på våren mellan västanvindens början (7 febr.)
och vårdagjämningen (21 mars), och alltid i ny, vilket gynnade livets
uppväckande. Även tecken ur djur- och växtlivet, såsom flyttfåglars ankomst,
fjärilars första framkomst, lövfällningen m. m. beaktades till ledning för
såningstiden. De flesta sädesslagen såddes på hösten; på våren enkornvete,
hirs, sesam och kikärt.

Till utsäde borde de största fröna utväljas. Redan före tröskningen
utvaldes därtill de största axen och ur det uttröskades de största kornen genom
sållning.

Utsädet brukade pudras med fågelgödsel eller aska och stöpas i urin eller
salpeter som gödsling, och med oljevatten till skydd mot insektsangrepp.
Stöpning av rovfrö troddes giva rovorna mild smak.

De utsädesmängder, som angivas,[1] äro vanligen ej avsevärt större än
numera brukas, t. ex. för vete motsvarande 140—175, sexradigt korn och vicker
175—250, tvåradigt korn 250—280, lupiner och lin 280—350 kg. per hektar.

OGRÄS, varibland som de besvärligaste nämnas dårrepe, tistel, snärjmåra,
björnbärsrankor och Aegilops, borde flitigt förföljas med häckning och
rensning.

Av VÄXTSJUKDOMAR omtalas mest rost. Den troddes förorsakas än av
den av solhettan inbrända daggen, än av nattkylan. »Den uppstår blott på
natten och endast vid ny och fullmåne.»[2] Mot rosthärjning anropades
rostguden, Rubigo (sid. 61).

Bland skadeinsekter omtalas vivlar (Curculio), mot vilkas angrepp ärter,
bönor, linser m. fl. baljväxtfrön borde förvaras i lufttätt slutna kärl. Mot
insekter skyddades utsäde för övrigt genom stöpning i vin, oljevatten,
salpeter m. m. Mot sparvar, råttor m. fl. användes åtskilliga skrockmedel.[3]

SKÖRDEN av hö gjordes med liar, varefter det slagna fick torka på slaget,
sammanfördes med räfsa i vålmar (acervi) för att svetta och därefter i stack
(meta). Säden skars med skära med slät eller sågtandad egg, bands i kärvar
och sattes i skylar eller väderrior, kornet dock först sedan det legat något
på slag, »för att växa i axen».[4] Före tröskningen avhöggos axen från
halmen. Även brukades, då säden stod gles, att avstryka axen med ett
kam-formigt redskap. Stubben (av hirs hela balmen) brändes för att döda
ogräsfröet.[5]

Tröskningen skedde på det i orienten brukliga sättet (jfr sid. 35, 54) på en
hårdstampad tröskbotten genom tramp av kreatur eller med en trösksläde
bestående av en planka med indrivna skarpa stenar eller järnbitar, med den
puniska tröskvagnen med tandade valsar eller, liksom i Grekland, med
käppar. Spelt och hirs befriades efter tröskningen genom rostning från


[1] Plinius XVIII; Columella II: 9-13.
[2] Plinius XVIII: 48.
[3] Plinius XVIII: 14.
[4] Varro I: 56; Columella II: 19, 21; Palladius VII: 2.
[5] Plinius XVIII: 12.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lanthist/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free