Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lin odlades framför allt i trakterna mellan Padus och Atesis (Ticino) och
Adriatiska havet, där det lämnade en mycket fin tåga. Fröna användes som
medicin. Lin såddes på såväl höst som vår. Det ansågs utsuga jorden.
Hampa, som odlades på fet, fuktig jord, såddes gruppvis i kvadrat med
1 fots mellanrum.
Vallmo odlades redan under konungatiden. Dess frö ströddes på bröd.
Av rotfrukter odlades röva mest, men även kålrot, och rovan troddes vid
fortsatt odling på samma jord övergå till kålrot. Man hade både flata, runda
och tappformiga rovsorter.
Bland foderväxter framhölls lucern, herba medica (sid. 21) som den
förnämsta, införd från Grekland i sista århundradet f. Kr. Den odlades både
på torr och bevattnad jord, och lämnade 4—6 skördar på året under 10, ja
t. o. m. 30 år. Den såddes efter omsorgsfull bearbetning och gödsling med
väl brunnen spillning, på 10 fot breda sängar, för att vattning, som skedde
efter sådden och efter slåttern, och rensning skulle kunna ske från
mellangångarna. Ogräset hölls också tillbaka genom rensning, häckning och
harvning på våren.
Bockhornsklöver, foenum grœcum, även kallad siliqua eller silicula,
Trigonella foenum grœcum, odlades också allmänt till foder, för sin starka lukts
skull vanligen i blandning med annat foder.
Ocimum omtalas även som foderväxt. Vilken art härmed avsågs, är
ovisst.
Aven blandade fodervallar omtalas. Som bästa arter för inblandning
angiver Plinius klöver och ängsgröe. Insådden borde ske i vicker på
jämn, fet jord. Första året borde vallen slås, det andra kunde betning börja.
Tidigt på våren borde vallen övergödslas med färsk gräsfröblandad gödsel
(jfr sid. 67).
Ängarna skattades högt[1] för sin jämna och billiga avkastning och borde
vårdas väl genom bevattning, avdikning, gödsling, röjning, avslående av ogräs
och torvhackning. När ängen blivit mosslupen, borde den upplivas genom
hamling, spridning av aska och hösmål samt gödsling med färsk spillning.
Säkrast vore dock att upplöja ängen och göra ny insådd efter ett par års
odling av säd och rotfrukter med riklig gödsling.[2]
TRÄDGÅRDSODLING. Tack vare ett gynnsamt klimat och sina vidsträckta
förbindelser med andra länder, från vilka de kunde erhålla både för
Italien främmande växtarter och skickliga trädgårdsodlare, utvecklade romarna
sin trädgårdsodling till en ståndpunkt, till vilken först nutiden visat
motstycke. Det direkt nyttiga, frambringandet av frukter och köksväxter var
till en början huvudsaken, men med den tilltagande förfiningen och
njutningslystnaden följde anläggningen av storartade parker och lyxträdgårdar,
odling under fönster av glimmer och konsten att frambringa bastarder, dubbla
och andra monströsa blommor o. s. v. I synnerhet i trakten kring Rom men
sedan vidare söderut ända till Neapel upptog trädgårdsodlingen under
kejsartiden den mesta jorden. Krigsfångar från den främre orienten, vilka från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
