Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Gallien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landets keltiska stammar bildade små stater, vilka vid tiden för
romarnas inträgande börjat avskaffa konungamakten. Av folkets tre stånd,
druider, krigare och bönder, hade de förstnämnda, på en gång präster och
domare, tidigare haft det största inflytandet på statens ledning men börjat
att härvid tillbakaträngas av det jordägande krigare- och adelsståndet. Inom
detta hade vissa ätter starkt ökat och befäst sin makt genom att deras
huvudmän kring sig samlat följen av släktingar och skyddslingar. Menige bönder
saknade däremot allt inflytande och hade råkat i allt större beroende, gåvo
sig till underhavande under adeln eller t. o. m. till trälar.[1] Dock hade
utvecklingen i denna riktning gått mindre långt i vissa särskilt nordliga
landsdelar, där flerestädes bönder och druider ännu delade makten.
Samhällets grund var familjen och inom denna huvudmannen ensam
bestämmande.
Folket bodde till stor del i städer och byar och byggde sina hyddor av
stående virke och flätverk samt täckte dem med halm.[2] Spannmålen
förvarades i underjordiska rum kallade siris (silo). Enligt romerska författares
skildringar hade folket mer håg för jakt och strid än för odling, levde till
stor del av jaktbyte och vild honung, och deras små jordbruk sköttes mest
av kvinnor och gubbar.[3] Kvinnorna vände jorden med årdret och lade
säden i fåran.[4] För att männen ej skulle få mer smak för jordbruk än för
vapen, fingo de ej behålla den jord de uppodlat, utan hade blott tillfälliga
odlingar. På Cæsars tid synes dock åkern hava varit uppdelad på de
enskilda familjerna.
Husdjursskötseln var den viktigare delen av deras lanthushållning; kött
och fläsk, mjölk och ost voro deras huvudsakliga föda. Även smör ingick
i deras daglig kost.
Gallerna hade[5] förnämligare hästar än germanerna. Hästkött samt
stomjölk blandad med blod voro omtyckt spis. Som framstående ryttare
omtalas särskilt Aeduerne, som även hade utmärkta svin. Att även fårskötseln
hade stor omfattning, framgår därav, att salt fårkött, liksom fläsk, i stora
mängder utfördes till Italien. Även nötboskapen hos gallerna berömmes
som bättre än germanernas. Alpboskapen var väl liten och illa byggd men
mjölkrik. Den lämnade mycket ost, som var en bytesvara mot spannmål.[6]
Boskapen fördes under sommaren upp till de gräsrika slätterna och mot
vintern till skogsmarkerna.
De romerska författarnas uppgifter om det galliska jordbrukets inskränkta
omfattning påverkades säkerligen av jämförelsen med denna närings höga
ståndpunkt i Italien. Uppenbarligen hade sädesodlingen i Schweiz stor
betydelse ej blott för folkets eget uppehälle utan även för de romerska
truppernas underhåll på krigståg i Gallien. Helveterna förberedde ett härnadståg
till södra Gallien genom att 2 år odla så mycket säd som möjligt till förråd.[7]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
