Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med namn på -rud (-röd, -ryd, -red), -såter (setr), -torp (-arp, -rup), -hult
(alt, -ilta), -böda (-bo, -böle, -byle, -bölle) tyda på den utvidgning av
bygden, som ägde rum efter vikingafärdernas slut, då folket mer odelat ägnade
sig åt odlingen.
Historiska underrättelser om de nordiska folkens jordbruk äro mycket
sparsamma hos de grekiska och romerska författarna. Mest omtalad är
Pytheas’ beskrivning om sin nordiska resa (sid. 93), i vilken han
berättar, att folket i det yttersta Thule idkade åkerbruk och sammanförde sådan
i lador, där axen uttröskades, emedan det regniga klimatet hindrade att
såsom i södern göra detta i det fria.
Så mycket rikare äro skildringarna hos de nordiska författarna vid
övergången från heden till kristen tid, som Sämund den vises
edda, Snorre Sturlassons ynglingasaga samt åtskilliga smärre sagor
och berättelser. Dessa äro väl upptecknade först under kristna tiden och
härröra delvis från Island men torde dock motsvara förhållandena, sådana
de voro vid hednatidens slut i hela den skandinaviska norden.
JORDBRUKETS BETYDELSE för folkets uppehälle framgår redan av
åtskilligt, som ovan anförts, liksom av den dyrkan, som ägnades Frö,
fruktbarhetens gud, och av sägnerna om huru missväxt föranledde Svegder
att uppsöka det gamla hemlandet, Svithiod hin milda, och folket att offra
sin konung för att beveka gudarna att giva rik årsväxt.
FOLKETS och LANDETS INDELNING i hundare (hos svearna) eller
härad (hos götar och danskar) bestående av ett antal ätter, under det att
å andra sidan flera hundare (härad) voro sammanslutna till ett landskap
(land) eller fylke, motsvarande förhållandena hos andra germaner (sid. 88).
Landskapen (fylkena) bildade små bondestater, vars gemensamma
angelägenheter avgjordes på landskaps- eller fylkestingen, där alla frie,
jordägande män, odalbönderna, ägde talan. Bland dessa höjde sig redan tidigt
enskilda släkter över de övriga genom större jordbesittning och därpå och
på börd grundat anseende. Huvudmannen för en sådan släkt kallades
storbonde, i Danmark även god bonde eller adelbonde, i Norge hauldr, och
ur dessas led framgingo hövdingar, jarlar och konungar.
I konungens och andra mäktiga mäns följe funnos även friborne män,
som icke ägde jord, men dessas anseende grundades blott på deras
förbindelse med konungen eller en jordägande ätt. Arrende av jord gav
däremot icke innehavaren större medborgerliga rättigheter, än personen
eljes ägde.
Även förekommo fria arbetare i husbondens kost (i Norge rekstheger),[1]
men huvudsakligen utgjordes arbetsstyrkan av trälar och trälinnor. Dessa
utgjordes av krigsfångar, sådana som frivilligt givit sig i träldom
(gäv-trälar) och trälars barn. De voro livegna, oansvariga och utan personliga
rättigheter samt kunde saklöst dödas eller avyttras. De hade ej enskild
äganderätt, men det var vanligt, att de fingo behålla, vad de kunde
förvärva sig och sålunda kunde samla medel att friköpa sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
