Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JORDEGENDOMEN tillhörde släkten gemensamt, och då denna utgrenat
sig, kunde hända, att flera tillhörande familjer kunde tillsammans bebo
och bruka densamma. Detta var i Norge det vanliga ännu vid den historiska
tidens början.[1] Ett dylikt förhållande antydes i Norges genom gårdsnamn
på -inge eller -lev (Ravninge = Ravns ättlingars gård). Småningom
splittrades dock släktens sammanhållning, och egendomarna delades genom
arvskifte, vilket förekom redan under vikingatiden, då det dock ofta undveks
därigenom, att yngre söner gåvo sig ut på vikingafärd. Vanligen skedde
delningen småningom, först av åker och slåtteräng, under det att
betesmark och skog förblev gemensam egendom.
Gårdarnas ägovidd var naturligtvis ännu obetydlig, och då en ätt
samlade mycken jord i sin ägo, skedde det antagligen genom förvärv av flera
gårdar. I Rigstula säges om jarlen, att han ägde 18 gårdar.
JORDLEGA. Redan under forntiden förekom, att jordegendom
utlämnades åt landbo (i Norge leilænding) till brukning mot avgäld
(land-skyld), och detta blev mer vanligt under den historiska tiden. Den
vanligaste anledningen härtill torde väl hava varit, att en person ägde flera
gårdar, av vilka han ej ville eller kunde bruka mer än en. I Norge
förekommo leilændinger mest på Vestlandet, antagligen av den anledningen,
att storbondevälden där blevo talrika, i det att hövdingar och vikingar, som
förvärvat sig rikedom, slogo under sig mycket jord, och denna där var
mycket splittrad och tillgången på odlingsmark liten.[2] Eljes var det vanligaste,
att då en person ägde flera gårdar, än han själv kunde sköta, förvaltningen
anförtroddes åt en bryte med gårdsfolk av trälar.
De till gudahoven (templen) hörande gårdarna brukade också utlämnas
till brukning mot avgäld.
REBYGGELSEN var sedan urminnes tid i Sverige samlad i byar, där
ej detta hindrades av naturförhållandena, såsom då berg- och skogsmark
eller vattendrag föranledde de enskilda nybyggarna att var för sig bryta
bygd.
Även i Danmark ha bönderna, så långt historien går tillbaka, bott i byar
och ensamgårdar varit -undantag. Det förhållandet, att bynamnen så gott
som aldrig erinra om samfälld bebyggelse utan den övervägande
mängden av dylika namn genom sammansättning med personnamn påminna
om enskilda män, har dock lett till antagandet, att bebyggelsen i de flesta
fall varit enskilda personers eller familjers verk och byarna sålunda
ut-vuxit ur ensamgårdar,[3] eller ock uppkommit genom sammanslutning av
förut fria gårdar för plöjningens utförande i gemenskap.[4]
I Norge tyda fornfynden otvetydigt på en mycket spridd bebyggelse
med ensamgårdar, vartill ock naturförhållandena i större delen av landet
gåvo anledning. Där byar förekommit, antager man, att de utvecklats från
ensamgårdar. De äldsta av dessa voro i regel mycket stora och torde till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
