Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 101 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - De skandinaviska länderna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en början ha bebotts och brukats i sambruk av grundläggarens
efterkommande såsom familje- eller ättegårdar, vilka sedan uppdelades till särbruk
såsom i en bysamfällighet, och sedan delades till särskilda gårdar.[1]

Redan enligt de äldsta underrättelserna om bysamhället voro tomterna
enskild egendom, men den övriga jorden i regel samfälld. Åkern delades
dock redan i förhistorisk tid på de olika delägarna till brukning, så att var
åker delades i lika många tegar, som gårdarna voro, och denna fördelning
torde hava förnyats tid efter annan, kanske årligen, i Norge Aarekast (jfr
sid. 89), så att var delägare i sin tur fick bruka så den sämre som den
bättre jorden. Dock förekom även sambruk av en del av inägorna, vilken
del då i Norge kallades Hopemark. Därjämte kunde enskilda byamän ha
spridda enskilda åkertegar. I
Sverige uttryckes fördelningen av bys
inägor genom hamarskift (se
Medeltiden).

Fig. 38. Husurna fr. bronsåldern i Skåne.

Utanför värnet (hägnaden kring
inägorna) följde allmänning av
betesmark och skog, till en
utsträckning, som väl i äldre tid bestämdes
av behovet av virke och bete, där ej
byar lågo nära varandra, i vilket fall
ägogränsen gick mitt mellan dem.
Vad som låg mellan byarnas
ägoområden, var att anse som
oupptagen mark.

BOSTÄDERNA voro i äldsta tid
lika dem hos övriga germanska folk
(sid. 89) runda eller avlånga med
väggar av stående stammar och
flätverk, tätade med påklenad lera. En
föreställning om dylika hus lämna de såväl i Sverige som i sydligare länder
påträffade husformiga gravurnorna (fig. 38). Inuti hyddan fanns en något
nedsänkt härd. Mellan denna och väggarna stodo i större hus 2 rader stolpar,
som uppburo taket.[2] Även funnos åtminstone under järnåldern jordkulor,
kallade dyngja (antagligen =mindre jordhög, jfr sid. 90), vilka
huvudsakligen tjänade till kvinnornas arbetsrum under vintern.[3]

Även har man påträffat lämningar från järnåldern av rektangulära
hus med tjocka väggar av sten och jord. På Gotland, där dessa lämningar
kallas »kämpagravar», och på Öland ha de befunnits härröra från 3:e—4:e
århundradet e. Kr., men denna byggnadsform tros ha varit använd ända
från bronsåldern.Montelius Antikvar. tidskr. XXI; Johnsen, s. 15.

Under järnåldern torde timrade hus ha blivit allt mer vanliga; i Rigstula
talas också om timrade boningar. Dessa torde ha uppförts av såväl stående

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>