Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Länen utdelades till en början på livstid men redan under merovingernas
tid började de bliva ärftliga, och Carl den skallige förklarade år
877, att arvingen till en länsinnehavare skulle stadfästas vid förläningen.
Detta blev sedan regel, och länen blevo småningom betraktade som
innehavarens egendom.
Den osäkerhet, som under denna tid rådde till följd av de inbördes krigen
och nordmännens härjningar, medverkade till länsväsendets utveckling även
därigenom, att mindre jordägare självvilligt underkastade sig de mäktiga
jordherrarna och blevo dessas underlydande brukare. På detta sätt
genom-vävdes i främsta rummet det karolingiska riket och de stater, vari det
sönderföll, av länsväsendet, och det för germanerna karakteristiska sambandet
och skyddet, som ätten utgjorde, ersattes av förhållandet mellan länsherren
(senior, seigneur) och hans vasaller.
Det skydd, länsherren lämnade dessa, omfattade även trygghet mot de
kungliga ämbetsmännens godtycke, ty redan från merovingernas tid började
i det frankiska riket först kyrkan och sedan även världsliga stormän att få
rätt att uppbära skatten av sina vasaller och att bestämma över deras
inkallande till krigstjänst samt doms-, bötes- och straffrätt över dem i alla
saker utom livsstraff liksom även frihet för sina gods och underlydande
från ämbetsmännens myndighet i dessa avseenden. Denna immunitet blev
småningom en länsherrens vanliga rättighet, vilken ökade hans makt över de
underlydande och innebar en betydande ekonomisk fördel genom rätten att
uppbära böter.
Den trygghet, som bonden vann genom länsherrens beskydd, motvägdes
dock av uppoffrandet av den gamla bondefriheten och småningom även
genom allt mer ökade bördor på jorden och dess brukare. Dessa kunde
bliva så betungade av arbetsskyldighet vid jordherrens huvudgårdar och av
avgifter i naturaprodukter, att de ej mäktade hålla sin egen gård i
försvarligt skick, och ej heller vid länsherrarnas jordbruk kunde någon framgång
påräknas, då det skulle skötas av de underlydandes tvungna
tjänstedagsverken.
Men även kunskapen om jordbrukets rätta skötsel gick tillbaka.
Jordherren befattade sig i regel ej därmed och hade intet intresse för annat än
inkomsten från sina underhavande; för hans fogdar var övervakandet av
att dessa fullgjorde sina skyldigheter, huvudsaken, och jordens brukare voro
allt för djupt nedsjunkna i armod och okunnighet att kunna tänka på några
förbättringar.
På detta sätt blev medeltiden, som nämnt, en tillbakagångsperiod för
jordbruket.
En ljuspunkt i den mörka tavlan var kyrkans och klostrens verksamhet
för jordens odling. Förvaltningen av de kyrkliga godsen var ordnad efter
samma grunder som vid konungens och adelns, men de underlydandes
behandling var mildare, omsorgen om odlingen större, och särskilt ägnades
stort intresse åt trädgårdsodling vid klostren.
Bland dessa märkas i främsta rummet de som tillhörde benediktiner-
och cistercienserordnarna, i vilkas regel ingick, att de skulle leva av sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
