Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudsakligen på de emfyteutiska upplåtelserna, där jordförbättringar och även
skogsplantering igångsattes.
Sedan Italien till största delen förenats med Carl den stores välde,
vann länsväsendet allt mer insteg, den gamla romerska godsförfattningen
med ofrie och frie underlydande brukare försvinner liksom sambruken, och
de av olika egendomsdelar sammanbragta, ensartade feodala besittningarna
uppkomma. Skiljaktigheten mellan de olika klasserna av jordens brukare,
trälar, frigivne samt frie coloni och aldioni, utplånas, och ur dem framgick
under den karolingiska tiden en ny klass, länsherrens underlydande bönder,
(rustici eller contadini) med arbetsplikt (angaria) vid en godsherrens under
eget bruk varande huvudgård (dominicum) jämte skyldighet till vissa
avgifter i penningar och produkter. Härvid bibehöllo sig spår av de gamla
bykommunerna eller storgodsen i de av longobardernas erövring mindre
berörda landsdelarna, såsom Toscana, däruti, att bondgårdarna bildade
samfälligheter med blandade tegar i åkern samt brukningsrätt till
allmänningen,[1] i huvudsak liknande germanernas bysamfälligheter. De
självägande smärre jordbrukarna gåvo sig allt mer allmänt till underlydande
under de stora jordherrarna.
Vid det stora frankiska väldets sönderfallande blevo de många små
feodala besittningarna allt mera oberoende, men därmed följde oupphörliga
strider mellan dem inbördes och med de till allt större makt och rikedom
växande stadsrepublikerna. Sedan dessa frigjorts från beroendet av de
feodala furstarna, ledde deras strävan att trygga sitt behov av
lantmannaprodukter till att deras lantbesittningar ökades, och landet småningom rensades
från en del små landsfurstar, vilkas fästen raserades, under det att andra
furstar underkastade sig städernas övervälde eller trädde i vänskaplig
förbindelse med dem. Vid början av 13:e århundradet hade de toskanska
städerna nått herraväldet över större delen av det omgivande landet, och i deras
hägn hade jordbruket redan nått en högre utveckling än i någon annan del
av Europa.
Dessa förhållanden medförde också att livegenskapen här avskaffades
tidigare än i någon annan del av Europa. Redan påven Anastasius
hade omkring år 400 förklarat trälarna till sina personer fria ehuru pliktiga
att kvarstanna vid jordens odling och att betala avgäld. Frigivning blev
sedan under de krigiska tiderna vanlig som belöning för krigstjänst, och
städerna frigåvo såväl de besegrade furstarnas som sina egna bönder, men
dessa förblevo dock i allmänhet så till vida beroende, att de voro skyldiga
att sälja sina varor i staden och utföra vägbyggnader och vissa andra
arbeten åt denna. Småningom lossades även dessa band, och år 1351 tog
Florens steget fullt ut och befriade sina bönder från »all skadlig och onyttig
tjänsteplikt — och från all gammal personlig arbetsskyldighet», ett
föredöme som småningom följdes i övriga delar av Italien, i Piemont dock
först år 1561 och i Neapel 1810.
Böndernas frigörelse i förening med städernas växande välstånd, som
skapade en förmånlig avsättning för lantmannaprodukterna och föranledde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
